Om krigets homoerotiska skönhet

I dagens ömkliga, snöpta kulturdebatt är många ämnen fullkomligt tabuerade och det offentliga samtalet består därför mest av ett käringaktigt kacklande. För att ta ett exempel: Vem vågar idag tala om krigets och stridens oförnekliga värden? Kriget som karaktärsdaning? Militärbarackernas homoerotiska communitas? Den sunda, idealiska misogyni som utvecklas i denna miljö?

I sanningens namn måste väl medges att denna tystnad åtminstone haft en god sak med sig: För generationer av svenska rekryter har tiden i skyttevärn och baracker nämligen kunnat bli en fullödig, esoterisk upplevelse. En verklig rit de passage som, tack vare den tystnad som omgivit den, inte pladdrats sönder i förväg. Oförberedda, mjuka och formbara har de nyinryckta rekryternas kroppar och sinnen kunnat formas och penetreras av faderliga underbefäl. På detta sätt har det sinnliga och det transcendenta, jorden och anden, det personliga och det allmänna, för generationer av svenska män flätats samman och förverkligats, ordet blev till kött när det ristades in i pojkarnas solbrända hy och de kunde återvända som ärrade män.

Ack ja. Med det radikala avvecklandet av försvarsmakten är detta nu blott ett (omevetetet, dunkelt) minne. Dessutom ett som icke går att tala om. Ännu återstår spridda motståndsfickor. Hockeyn är den som jag känner bäst och som jag skrivit mycket om på denna blogg. Jag antar att det finns andra och hoppas få höra av dem.

PS.
Se här för en diskussion om den betydelse (avsaknad av) militär homoerotik har för utvecklandet av en genuin manlighet.