Under mina strövtåg i det 20:e århundradets idéhistoria har jag uppmärksammat ett tragiskt mönster som kan sättas i förbindelse med en del av de koleriska reaktioner som min skriftställning väckt på senare tid.Verkligt radikala rörelser inom konsten, musiken, litteraturen, filosofin och samhällsvetenskapen har, gång på gång, absorberats av samtidens bysnillen och massrörelser, vilka gjort en halvsmält version av det usprungliga uttrycket för vad som ofta varit gnistor av genialitet, till sina - och därmed banaliserat och förgrovat det. Ofta till oigenkännlighet.
Den italienska futurismen kom således att associeras med Mussolinis tarvliga fascism. Det i ordets bästa mening aristokratiska och genuint konservativa motståndet mot weimarrepublikens degenererade demokrati kidnappades snart av den ytterligt plebejiska nationalsocialismen. Exemplen kan mångfaldigas men jag ska inte fresta läsarnas tålamod med en katalog över missförstådda och förfelade tendenser i samtidshistorien.
Kvasifascisten Cavalcare la tigre och hans "traditionalistiska" hejdukar är ett tragikomiskt exempel på hur illa det kan gå när en yngre generation virrpannor, uppväxta på en andlig näring bestående av science fiction, videoporr och bloggar, försöker tillgodogöra sig det allra sämsta av dessa missförstånd. Särskilt lustigt blir det när de presenterar sin hemvävda ideologi som uttryck för en stor Tradition. Parallellerna till vad mer uppenbart småborgerliga "konservativa" sysslar med är uppenbara. (Den största skillnaden mellan dessa marginella "kulturer" tycks vara att man i den förra fetischerar svarta uniformer och dödskallar, i den senare tweedkavajer och handsydda skor.)
Naturligtvis blir dessa mammas gossar vettskrämda när de konfronteras med en riktig, viril representant för den tradition de svärmar för. Något sådant har de nämligen aldrig tidigare stött på framför datorn i sina pojkrum. En verklig futurist. En erfaren man som vet vad homoerotisk communitas vill säga. En man som reciterat Marinetti i lysgranaters sken...
Så här kan det låta:
Om någon skulle gitta läsa resten av samtalet, finns det förmodligen kvar här.Bill :
Vem är denna människa? I varenda blogg han besökt och skrivit inlägg i
så har det handlat om homoerotik och kopplingen mellan “äkta” konservatism och homosex, hur han kan göra den kopplingen förstår jag inte.
Bull:
Hälften av hans inlägg handlar om bloggare som han kommit på kant med. Den andra hälften handlar om homo-hockey. Tradition och kultur lyser med sin frånvaro.Måns :
Kurt Wered är numera avstängd från bloggens kommentarsfunktion.
Maja Gräddnos:
Jag har också följt Wereds“debatter” de senaste dagarna. Visst verkar han galen
men om man läser närmare vad han faktiskt säger, så har en del poänger.
(Han skriver en del om evola till exempel som inte är så dåligt) Är det något slags “crazy wisdom”det här eller bara "crazy"??Det där med homo-hockey är nog bara crazy förresten. Men resten… Jag undrar. Svår att ha i möblerade rum i alla fall.
Måns:
Mina herrar:
Nu tar vi det lugnt med herr
Wered, om inte annat så för den goda smakens skull.
Bill:Den som försöker få den broderskap som växer mellan soldater som lever i dödens väntrum till något så förnedrande och onaturligt som homosex förtjänar smörj enligt mig. Typiskt skitsnack från en så kallad radikal som aldrig behövt spilla sitt blod eller
slitit i smutsen för någon.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
I din kommentar på "Cavalcare la Tigres" blogg beskriver du Evola som parveny. Jag inser att det är en underlig punkt att fästa sig vid, men skulle du kunna förklara vad du menar med detta? Jag har svårt att se eller förstå Evola, med tanke på hans uppväxt och så vidare, som vidare mycket av en 'uppkomling' eller som någon vidare intresserad av att göra ett intryck i den sortens avseende.
SvaraRaderaJag är inte ute efter diskussion, bara intresserad av din syn på saken.
Hej Sibilla,
SvaraRaderaTack för kommentaren. Tyvärr tillåter inte utrymmet det slags utförliga kommentar som din fråga kräver. Om du är intresserad av att läsa en kritisk grnskning av Evola kan jag rekommendera Esa-Pekka Lappalaines "Phänomenologische Nihilismus" som nyligen återutgivits i paperback och som jag skrivit helt kort om här: http://weredsvadligheter.blogspot.com/2009/03/upprattelse-for-lappalainen.html
Då det, av skäl som för alla kanske inte är omedelbart uppenbara (men som åtminstone borde vara så för Wered), blir något problematiskt för mig att ta del av Lappalaines Evola-reflektioner, kan jag bara hoppas på att vi i framtiden får se ett inlägg ägnat en avslöjande, i synnerhet psykologiskt orienterad, analys av Evola och hans livsomständigheter. Jag tror inte att jag är den enda som hade varit intresserad av något av det slaget, och då har jag inte minst i åtanke diverse quijotiska internet-evolimani (med det uttryck som han själv hade avfärdat dem) som ju förstås inte hade missat tillfället att påpeka det olämpliga i, och därmed avgränsat sin egen upphöjdhet från, ett sådant fördjupande i vad som ju förstås är rena trivialiteter.
SvaraRaderaJules eller Bruno, eller vem det nu är jag talar med:
SvaraRaderaTack för kommentaren. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte alls förstår den sista meningen. Någon "psykologiskt orienterad analys" av Evola är jag knappast kompetent att skriva. Den här bloggen vore heller knappast rätt forum för att lägga fram en sådan. Jag kanske bör tillägga att mina ursprungliga kommentarer, de som upprörde Cavalcare, gällde en specifik text - inte Evolas personlighet eller hans verk i sin helhet. F.ö. är väl det intressantaste i den här polemiken just den upprördhet som också en moderat kritik kan ge upphov till bland somliga Evola-anhängare (eller "evolimaner" för att använda ditt fyndiga uttryck).