Hockeyns homoerotik

Visionären befinner sig per definition på en priviligierad platå och dem han (ty är det inte alltid en han?) riktar sig till kommer därför med nödvändighet att missförstå... hans ord och åtbörder. Somliga av illvilja, andra av rent oförstånd. För ett fåtal åhörare - och det är endast dem den verklige Visionären vänder sig till - kommer hans ord att slå ner som frön som en dag (i morgon eller om tusen år) börjar gro.

Visionären får inte låta sig avskräckas av den larmande, skramlande, tjoande massans hån och spefulla ord. Han får inte överge sin uppgift när hans möts av oförstående. Visionären finner tröst i tanken att hans är en tid som ännu inte är här.

Finns det inte i Hockeyn - och i denna tid kanske endast där - ännu ett spår av det slags hårda, förandligade homoerotik som överallt annars ersatts av en svag, degenererad maskulinitet (den må vara sodomitisk eller av det slag som söker "stöd och tröst" hos kvinnan och familjen). Och är det inte i just det slags manliga förbund som vi ännu kan ana på rinken och i omklädningsrummet som i kan finna den vitalitet som kännetecknat alla högstående kulturer och vars frånvaro är ett så utmärkande tecken på en kultur i förfall?

Som jag ser det, är det endast i detta slags förandligade, idealiska homoerotik som det finns en möjlig väg ut - uppåt - bortom.