Ljuset från Värmland

Som den uppmärksamme läsaren av denna blogg förmodligen noterat, har jag under den gångna vintern haft åtskilliga tillfällen att vädra mitt missnöje med såväl Corren som LHC. Mer än en gång har det förefallit mig som om det är exakt samma slags krassa, korrupta anda som infekterat dessa Linköpingsinstitutioner. Just den krämarmentalitet och djupt o-andliga inställning som ingen i dag kan undkomma. Den som visar sig i form av LO-bossarnas girighet, trivialiseringen av monarkin, ljumheten i kyrkan och den totala urspårningen inom arbetarrörelsen efter Ingvar Carlsson. Den själsliga och moraliska uppmjukning som givit oss ett samhälle av mobiltelefoni och stavgång och undermålig hockey. Överallt ser vi dess spår.

För en tid sedan avslutade jag mitt medlemskap i SAP. Tidigare i år lämnade jag White Lions och jag har nu också beslutat mig för att säga upp min prenumeration på Corren. Den här säsongen har man ju, gång efter annan, visat att man inte är något annat än ett forum för Slavomir Leners fursteslickare. Fjäskandet och kryperiet inför Lener, vars inkompetens bara motsvaras av en lika monumental girighet, är så vämjeligt att jag inte längre står ut.

Och ändå... måste jag medge att det blivit en smula ödsligt här. SAP och Cluben borta, liksom de forna kollegerna på SAAB - och nu också den välbekanta morgontidningen som varit min följeslagare under så många år. Det är ju nu en gång så, att det kan vara lättare att uthärda en långsamt kvävande rutin, än isvindarna som möter den sanne solitären på hans vandring. Mänskligt, alltför mänskligt...

Desto lyckligare blev jag då, när jag fann att det finns åtminstone två dagstidningar som åtminstone försöker upprätthålla en standard som jag trodde gått ohjälpligt förlorad, nämligen Fryksdalsbygden och Nya Wermlands-Tidningen. Särskilt den senare utmärker sig bland annat genom en sällsport insiktsfull hockeyjournalistik.