Signerat Sagn: Karolin på villovägar

För min del är det nu slutdiskuterat med mys-matchomaffian, mansläger-mullorna, smygbögsmisogynerna, kvinnomisshandlarna och alla andra motherfuckers som huserar på Pär Ströms blogg. Det kan ju vara spännande ibland att lyfta på stenar och titta efter vad som krälar där, men det är ju faktiskt inte så fascinerande att titta på likmaskar och kackerlackor mer än en liten stund. Man måste vara alldeles ovanligt morbid för att stanna kvar i sådant sällskap och inte heller vill jag att den för GenusNytt karakteristiska stanken (en blandning av fotsvett och besudlade lakan) ska fastna i kläderna.

Och framförallt finns det ju angelägnare saker att ägna sig åt.

Vi är visserligen alltfler som anser att Kurt Wered hade varit en värdigare mottagare av Jan Myrdals Leninpris än Mattias Gardell. Ändå har jag svårt att känna den minsta sympati med den gamle revisionisten och överlöparen, tillika tillträdande ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Peter Englund och hans juvenila tilltag att tilldela Gardell sitt eget, nyinstiftade Pol Pot-pris. Detta av tre skäl:

Englund har bara alltför väl lyckats i sitt uppsåt att dra ett löjets skimmeröver Myrdal. (Förvisso sköter den gamle pajasen saken ganska bra själv,bland annat genom sitt samröre med den "kreative entrepenören" Lasse Diding men det är en annan sak.

Vidare ger Englunds utspel den småborgerlige salongsjihadisten Gardell en uppmärksamhet som den senare inte förtjänar.

Allvarligast är väl, slutligen, att det ironiskt avsedda Pol Pot-priset ytterst inte handlar om att skända vare sig Gardell eller Myrdal-sällskapet, utan Pol Pot. Till skillnad från åtskilliga svenska intellektuella i mina föräldrars generation har jag visserligen aldrig varit någon Pot-kramare men jag tycker ändå att det är osmakligt att se hur Englund tar till sådana här lömska metoder för att smutskasta en statsman vars minne sedan decennier varit utsatt för en systematisk, CIA-stödd förtalskampanj. En omständighet som i sig skulle göra Pol Pot förtjänt av ett omnämnande under rubriken "Misskända mästare" på den här bloggen.

Det är mot bakgrund av allt detta mycket sympatiskt att den bekante vänsterpartisten Ali Esbati upplåter utrymme åt en stimulerande debatt på sin blogg om Englunds och Svenska Akademiens verkliga agenda. Det finns ännu mycket som är oklart i den här affären men utan tvekan kommer sanningen att avslöjas. Förr eller senare. Ju förr dess bättre.

Signerat Sagn: Poesi och polemik

Vi börjar med Gunnar Ekelöf. ”Tag och skriv” i samlingen Färjesång:

Du säger ’jag’ och ’det gäller mig’
Men det gäller ett vad:
I verklighet är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!
Det var i skräck inför den du började klä dig,
Började uppföra dig och kalla dig ’jag’,
Klamra dig fast vid ett halmstrå.
I verklighet är du ingen.

De senaste dagarna har jag tvingats bemöta diverse debila påståenden om att undertecknad skulle vara något slags påhitt. Somliga cyberklottrare har också antytt att Erica Sagn inte skulle vara annat än ett nom de plume för min mentor, Kurt Wered.

Jag kan dock försäkra läsarna om att alla rykten om min icke-existens är överdrivna. De som läst den här bloggen förstår nog också att Kurt är fullt kapabel att ta till orda i sitt eget namn. Man behöver faktiskt bara gå tillbaka några dar för att hitta en bitande kritik av ”bloggsfärens maskspel och lustigkurrar”, signerad Kurt Wered.

Verkligheten med stort V må vara jaglös, naken och formlös. Men Erica Sagn har nyss lagt på ögonskugga framför badrumsspegeln, tagit på sig dagens outfit och konstaterat att hon nog borde börja arbeta med vikterna igen.

Jag har aldrig tillhört något feministiskt kotteri eller ens kallat mig själv ”feminist”. Just därför är det intressant att se hur ofta det epitetet återkommer i det slags verbala ejaculatio praecox med vilket mina motståndare bemöter mina kommentarer. ”Du är helt enkelt en könsnormativ sexist”, sa någon häromsistens och jag har även fått höra att hela min ”uppenbarelse framstår som en bizarr (sic) parodi på en extremqueerfeminist”.

Som ett slags besvärjelse mot dagens inskränkande identitetsvansinne brukar jag upprepa Walt Whitmans ord från Song of Myself:

Do I contradict myself? Very well then I contradict myself, (I am
large, I contain multitudes.)

Tyvärr måste jag erkänna att inte ens jag förmår omfamna såväl "könsnormativ sexism" och “extremqueerfeminism” på samma gång. Så grabbarna kan sova lugnt om natten:

Erica Sagn existerar visserligen i sinnevärlden och kommer att fortsätta hudflänga typer av ert slag. Men det där fruktansvärda feministmonstret ni är så rädda för, det finns bara i er fantasi.

På väg till Övralid

Det var efter en lång tids tvekan jag i vintras beslöt mig för att utnyttja bloggen som publikationsform. Så avskräckt hade jag nämligen blivit av dess avarter och den vulgära nivå på vilken diskussioner förs i den elektroniska etern. I mycket har mina farhågor också besannats och de senaste tidens skändliga förtalskampanj är bara det senaste exemplet på det spott och spe som alltid varit den visionäre tänkarens lott. Den stora skillnaden, jämfört med en klokare tid och en mognare kultur, är att också de mest okvalificerade, illa tänkta och ännu sämre formulerade synpunkter nu ständigt hotar att överrösta intelligenta kommentarer och tankfulla invändningar.

Nå, jag har accepterat att detta är den lott jag tilldelats av Ödet och Historien och jag tänker inte beklaga mig. Varje glåpord, varje tarvligt påhopp och osakliga invändning har för mig kommit att bli ett bevis på att jag faktiskt uträttar något av bestående värde genom att oförtrutet fortsätta det otacksamma arbetet med tankesmedjan Wereds vådligheter.

Detta arbete har dock ett högt pris. När jag idag besökte min läkare konstaterades tecken på långt framskriden utmattningsdepression och på inrådan av min medarbetare Erica Sagn har jag därför beslutat mig för att ta några dagars "time out". Jag tänker resa tillbaka till huset vid Roxen för en välbehövlig rekreation.

Under min frånvaro kommer Wereds vådligheter att administreras av Erica Sagn som visat sig vara en ovärderlig tillgång för en man dränerad på sina krafter. Jag räknar dock med att, likt en fågel Fenix, återkomma med förnyad energi.

Avanti!

Attentat mot det fria ordet

Den småborgerliga och politiskt korrekta bloggsfären, som vi haft så många tillfällen att kritisera här den senaste tiden, skyr inga medel i sitt trakasserande av oliktänkande och avslöjar därmed sin sanna natur. Med sin senaste smutskastningskampanj har man nått ett nytt lågvattenmärke.

I förlängningen utgör naturligtvis sådana här Komintern-fasoner ett hot mot yttrandefriheten, och det är väl just dess raserande som är det yttersta målet med den här nätterrorn.

Men så lätt går det inte. Det finns ännu fria andar som inte låter sig tystas av studentikosa glåpord.

Sanningen kommer alltid fram!

Misskända mästare (1) Enver Hoxha

Att totalitära makter ägnar sig åt att handgripligen skriva om sin historia är inget nytt. Att detta slags historierevisionism också förekommer i den svenska krämardiktaturen är något jag skrivit om tidigare, liksom det fåfängliga i sådan verksamhet.

Sanningen kommer alltid fram, oavsett vad ideologiska kappvändare och revisionister har för sig. Men det sker inte av sig självt och det är därför av yttersta vikt att vi håller det kollektiva minnet av den sanna historien vid liv. Vi måste alltid vara vaksamma på tankepolisens verksamhet.

Av den anledningen inleder vi på tankesmedjan Wereds vådligheter en ny serie blogginlägg: Misskända mästare. Syftet är att framhålla framstående kulturpersonligheter och statsmän som dagens pk-maffia gör sitt bästa för att radera ur det kollektiva medvetandet.

Först ut är Enver Hoxha, Albaniens befriare.

Signerat Sagn: Bondcigarrer och knölpåkar

Sverige är ingen kulturnation, har aldrig varit det och - såvitt jag kan se - saknas också förutsättningar för en utveckling i den riktningen. Det är bland annat därför som de pomaderade parvenyerna i konservativa studentkretsar blir så oerhört komiska när de hyllar svenska "traditioner" (det brukar röra sig om oscariana i stil med punschrickande, priffe och bondcigarrer).

Att den andliga utvecklingen här i landet avstannade någon gång vid Erik Läspe och Haltes tid blir tydligt när man deltagit i den svenska politiska debatten ett slag. Här använder man nämligen hellre knölpånk än sakliga argument och esprit. Den som skriker högst plockar flest poäng. Och - föga förvånande - är det i regel män som skriker högst. Påfallande ofta i falsett; ibland tror man sig lyssna till en hel kör av kastrater.

Och skulle det - Gud förbjude - vara så att en svensk manlig debattör möter en kvinna som är mer beläst, smartare och roligare än han själv, kan man vara säker på att han börjar snyfta om hur de förskräckliga feministerna förtrycker alla män. För att sedan övergå till att kasta ur sig de vidrigaste glåpord. Just det slags plötsliga svängningar mellan sentimentalitet och våldsamhet som är så typiska för verkliga psykopater.

Jaså, ni säger att jag överdriver?

Här några kommentarer till ett debattinlägg jag publicerade på Pär Ströms blogg i morse:


Erica det är inlägg som dina som har gjort femenist debatten så sne som den är idag. istället för att skriva ett vettigt inlägg som håller sig till sakfrågan går du på personangrepp istället. Det var precis på det sättet nationalsocialisterna tog makten i Tyskland.

Erica: Du använder härskartekniker. Usch... För mig är Pär Ström en hjälte eftersom han har vågat gå ut i offentligheten med sina feministkritiska åsikter.

Erica du behöver också ta ett kallt bad och svala ned dina varma känslor mot män.

Du personifierar det vi försöker få rätsida på i vår kamp för jämlikhet !
Tack för att du agerar som varnade exempel

Erica är helt enkelt en könsnormativ sexist som inte förtjänar att bli lyssnad på.

Det enda Erica har att komma med är att vi är pedofiler.

...hela hennes uppenbarelse framstår som en bizarr parodi på en extremqueerfeminist.

Ny skribent: Erica Sagn

Jag är ingen vän av Kurt Wereds åsikter. I själva verket finner jag hans djupa misogyni lika tveksam som den bombastiska retorik med vilken den presenterats på den här bloggen och i andra sammanhang.

Samtidigt måste jag motvilligt medge att Wereds dånande stämma har varit något av en frisk fläkt i den konservativa bloggsfären. Jag vet till exempel ingen som med samma obönhörliga konsekvens påtalat den liberalistiska och defaitistiska smitta som angripit den svenska höger vars femtekolonnare han ställt till svars. Han har också hyllat radikala, andliga ideal som i övrigt lyser med sin frånvaro i den konservativa idédebattens mainstream. Slutligen har Wered också lyft fram betydelsen av HBTQ(k)-perspektiv för traditionalistiska och anarkokonservativa rörelser och därmed utmanat den homofobi som grasserar i sådana sammanhang.

Dessa kvaliteter gör att jag, våra olikheter till trots, tackat ja till Kurts erbjudande att från och med nu medverka i Wereds vådligheter som regelbunden gästbloggare. Jag ska heller inte sticka under stol med att det faktum att vi har en del gemensamma motståndare varit av betydelse. Jag tänker då framförallt på den kryptoliberalistiska maffia som med sina lumpna härskartekniker gör sitt bästa för att kväva radikala, konservativa röster.

Jag är övertygad om att vi tillsammans kommer att bidra med vitala perspektiv i den annars så förutsägbara svenska idédebatten. Välkomna till tankesmedjan Wereds vådligheter.


Erica Sagn
Kvinna, Kristen, Konservativ, Queer

J'accuse!

Något slags beskyddande instinkt har gjort att mina tankar ständigt återkommer till Conny Sagns beklagliga omvändelse till frimickleri av allra värsta slag. Jag kan inte förneka att mina känslor av beklämning övergått i raseri när jag blev varse hur denna beklagliga händelse på ett skamlöst sätt används i Jan O Nilssons och Inger Johanssons propaganda.

Nu har jag dessutom förstått att Nilssons och Johanssons hemsida i själva verket är en så kallad fejkblogg. Detta gör givetvis Conny Sagns öde än mer tragiskt. Han är ett offer för bloggsfärens maskspel och anonyma lustigkurrar.

Jag håller upphovsmannen bakom fejkbloggen ansvarig och han kommer att få sona sina handlingar.

- Kurt Wered

En privatmans vedermödor

Si, det var väl en lustig synkronicitet: Jag hade tagit med mig ett exemplar av Gösta Oswalds bok ut till min eremithydda och hade länge sett fram emot att få återuppta bekantskapen med detta märkliga verk.

Och vad händer: Knappt hade jag med en tung suck stängt av radion efter den skändliga straffläggningen, så fann jag mig indragen i ännu en meningslös polemik där jag åter tvangs reda ut de mest självklara saker. Sådana är denne privatmans vedermödor; livet som avtalspensionär har sannerligen blivit betydligt mer arbetsamt än jag föreställde mig.

Helt visst är det inte värdigt att predika inför döva öron, i den hånfulla hopens mitt. Men sådant är nu en gång mitt kall.

Men nästa gång jag reser från Linköping ska jag bestämt lämna modemet hemma.

Mitt eget Övralid (4)

Efter en vecka då jag dels varit intensivt upptagen med tryckningen av min nya bok, dels befunnit mig mitt den politiska bloggsfärens infernaliska larm, känns det i sanning som en befrielse att dra sig tillbaka från denna virtuella valplats till min eremithydda vid Roxens strand.

Den närmsta tiden kommer det därför inte att bli några fler inlägg på den här bloggen. Intresserade läsare kan alltid botanisera i dess arkiv, eller varför inte skaffa ett eget exemplar av Idealisk misogyni och homoerotisk communitas?

Själv ska jag vandra längs sjön, kanske dra upp en asp eller två och steka med smör (förbjuden fisk smakar som bekant alltid bäst, och som den anark jag är struntar jag naturligtvis i den urbota fåniga, småborgerliga rödflaggningen av denna delikatess). Och i kväll kommer jag naturligtvis att sitta klistrad vid radion och följa matchen mot Lettland.

Det tycker jag att ni också ska göra!

Idealisk misogyni och homoerotisk communitas

Min nya bok utkommer, efter många turer, äntligen i morgon. I dagens hopplöst politiskt korrekta och effeminerade kulturklimat visade det sig givetvis omöjligt att hitta en förläggare villig att befatta sig med boken.

Jag har därför bekostat formgivning, tryck och viss distribution med egna medel. Intresserade återförsäljare är välkomna att höra av sig.

Idealisk misogyni och homoerotisk communitas

Omfång: 128 sidor

Band: Trådhäftat med flikar

Pris: 125:-

Ett urval förhandskommentarer:

En av de mest motbjudande texter jag läst på mycket länge. Intrycket blir ännu kusligare av den kristallklara argumentationen och metaforernas suggestionskraft.
- Nina Björk

Det utgår en egendomlig och hemlighetsfull utstrålning från dessa essayer, skrivna av en av den svenska samtidens mest underskattade tänkare.
- Lars Gustafsson

Briljant!
- Jan Myrdal

En av de konstigaste böcker jag läst - men jag kunde inte lägga den ifrån mig.
- Bokhora

Det är dags att tända bokbålen igen.
- Tradition och Nation

Bokhandelns renässans

Under mina studieår vid femtiotalets slut och sextiotalets början besökte jag emellanåt huvudstaden. Det är en plats som jag nu helst undviker men Stockholm på den tiden var en mycket annorlunda plats än dagens pseudo-kosmopolitiska, trivialarkitektoniska mardröm. Det är svårt att precisera den speciella atmosfär som kännetecknade Klarakvarteren innan de omfattande rivningarna helt utplånat dem, men det svävade en subtil men omisskännlig anda över dess gator och prång, ölkaféer och småbutiker som jag skulle vilja kalla adertonhundratalsmässig och som utövade en oemotståndlig dragning på en drömmande yngling med huvudet fullt av symbolistisk poesi.

Och pissoarerna... Visst var det så, att smusslandet och stanken på de allmänna avträdena adderade ett slags romantiskt skimmer till de snabba famntag med matroser och springschasar som utgjorde en annan, lika oemotståndlig attraktion på den unge mannen från Linköping.Men jag ägnade mig inte bara åt cruising under mina besök i Stockholm. Det var här jag vann mina första litterära lagrar. (Jag minns med särskild värme Paul Anderssons uppmuntrande ord sedan jag läst upp ett poem inför Metamorfos-kretsen.)

Och naturligtvis brukade jag besöka stadens boklådor. Oftast styrde jag mina steg mot Björck & Börjessons förnämliga antikvariat, vid den tiden alltjämt beläget på Drottninggatan. Där huserade den märklige Gustaf-Otto Adelborg, en kärv herre som av Bengt Rur beskrivits på följande sätt:

Adelborg gick alltid på firman omkring i fotsid grå rock. Han var bisarroch inte så särdeles väl tåld av den övriga, men synnerligen talrika,personalen. Karl Börjesson gillade Adelborg och hans noggranna arbete medkatalogiseringar. En viktig uppgift som han också hade var att vaka över densärskilda avdelning för sällsynta tryck som nu tillkommit. Adelborg var känslig ochsjälvuppskattande till sin natur samt tyckte om att läxa upp andra – såvälpersonal som kunder. När de som stod på pass nere i butiken inte visade sigkänna till den franske socialfilosofen Charles Fourier hånades de av Adelborg.Väl en vecka skred han på sitt gravitetiska sätt omkring och tjatade om dennafatala okunnighet – som han menade hade skandaliserat antikvariatet.

Stränga ord, och kanske en smula orättvisa - om än inte helt missvisande. Mig visade dock Adelborg sin mest förtjusande sida redan vid vårt första möte och jag kom snart att se honom som en mentor, en verklig kalyanamitra. Efter hans bortgång 1965 blev bokhandeln aldrig mer sig lik, och jag har aldrig heller kunna finna mig tillrätta i någon boklåda på samma sätt.

Förrän nu. Minibok är namnet på en nyöppnad, förträfflig inrättning strax utanför Stockholm. Förutom det sedvanliga sortimentet av kriminalromaner och trivia kan man här också finna ett oöverträffat urval av subversiv och radikal litteratur, helt i min smak. Den otidsenligt kunniga och tillmötesgående personalen på Minibok har vid ett flertal tillfällen också varit mig behjälplig vid anskaffandet av verkligt rara ting.

Det finns hopp, trots allt.

Bill och Bull leker fascister

Under mina strövtåg i det 20:e århundradets idéhistoria har jag uppmärksammat ett tragiskt mönster som kan sättas i förbindelse med en del av de koleriska reaktioner som min skriftställning väckt på senare tid.

Verkligt radikala rörelser inom konsten, musiken, litteraturen, filosofin och samhällsvetenskapen har, gång på gång, absorberats av samtidens bysnillen och massrörelser, vilka gjort en halvsmält version av det usprungliga uttrycket för vad som ofta varit gnistor av genialitet, till sina - och därmed banaliserat och förgrovat det. Ofta till oigenkännlighet.

Den italienska futurismen kom således att associeras med Mussolinis tarvliga fascism. Det i ordets bästa mening aristokratiska och genuint konservativa motståndet mot weimarrepublikens degenererade demokrati kidnappades snart av den ytterligt plebejiska nationalsocialismen. Exemplen kan mångfaldigas men jag ska inte fresta läsarnas tålamod med en katalog över missförstådda och förfelade tendenser i samtidshistorien.

Kvasifascisten Cavalcare la tigre och hans "traditionalistiska" hejdukar är ett tragikomiskt exempel på hur illa det kan gå när en yngre generation virrpannor, uppväxta på en andlig näring bestående av science fiction, videoporr och bloggar, försöker tillgodogöra sig det allra sämsta av dessa missförstånd. Särskilt lustigt blir det när de presenterar sin hemvävda ideologi som uttryck för en stor Tradition. Parallellerna till vad mer uppenbart småborgerliga "konservativa" sysslar med är uppenbara. (Den största skillnaden mellan dessa marginella "kulturer" tycks vara att man i den förra fetischerar svarta uniformer och dödskallar, i den senare tweedkavajer och handsydda skor.)

Naturligtvis blir dessa mammas gossar vettskrämda när de konfronteras med en riktig, viril representant för den tradition de svärmar för. Något sådant har de nämligen aldrig tidigare stött på framför datorn i sina pojkrum. En verklig futurist. En erfaren man som vet vad homoerotisk communitas vill säga. En man som reciterat Marinetti i lysgranaters sken...

Så här kan det låta:

Bill :
Vem är denna människa? I varenda blogg han besökt och skrivit inlägg i
så har det handlat om homoerotik och kopplingen mellan “äkta” konservatism och homosex, hur han kan göra den kopplingen förstår jag inte.

Bull:
Hälften av hans inlägg handlar om bloggare som han kommit på kant med. Den andra hälften handlar om homo-hockey. Tradition och kultur lyser med sin frånvaro.

Måns :
Kurt Wered är numera avstängd från bloggens kommentarsfunktion.


Maja Gräddnos:
Jag har också följt Wereds“debatter” de senaste dagarna. Visst verkar han galen
men om man läser närmare vad han faktiskt säger, så har en del poänger.
(Han skriver en del om evola till exempel som inte är så dåligt) Är det något slags “crazy wisdom”det här eller bara "crazy"??Det där med homo-hockey är nog bara crazy förresten. Men resten… Jag undrar. Svår att ha i möblerade rum i alla fall.

Måns:
Mina herrar:
Nu tar vi det lugnt med herr
Wered, om inte annat så för den goda smakens skull.

Bill:

Den som försöker få den broderskap som växer mellan soldater som lever i dödens väntrum till något så förnedrande och onaturligt som homosex förtjänar smörj enligt mig. Typiskt skitsnack från en så kallad radikal som aldrig behövt spilla sitt blod eller
slitit i smutsen för någon.

Om någon skulle gitta läsa resten av samtalet, finns det förmodligen kvar här.

Den småborgerlige riddaren

"Cavalcare la tigre" (klappa katten i knäet) kallar sig en av alla dessa självutnämnda "traditionalister" som nu lockas av euro-jihadismens trumpetstötar. Det rör sig om ännu en Evola-epigon vars fundamentalistiska hängande i lärofaderns mantel avslöjas här. I övrigt har vi inte mycket att säga, vare sig om denne kattvän eller företeelsen som helhet.

...Förutom att denne riddare och andens aristokrat inte vågar publicera mitt svar på hans tarvliga påhopp. "Bättre fly än illa fäkta" tycks vara hans motto.

Just en snygg prydnad för sin kast! Ännu en fluga i lejonets man.

Lappri!

Herr Omar och homofobin

Föga förvånande har Mohamed Omar avstått från att kommentera mitt tidigare inlägg om den betydelse homoerotiska perspektiv och erfarenheter skulle kunna ha för visionen om en manlig, radikalkonservativ och, i ordets mest idealiska mening, militant islamism.

Jag noterar att mina egna kommentarer till Mohamed Omars dialog med Oskorei nu också raderats från Omars blogg. Detta är i sanning beklagligt och beslutet att använda sig av detta slags censur kan knappast förstås som annat än ett utslag av småborgerlig homofobi.

Vad ska vi då kalla Omars hållning? Salongsislamism, kanske?

På den här bloggen, däremot, räds vi inte de djäva perspektiven och tankens klarhet. Debatten fortsätter.

Avanti!

In Memoriam Conny Sagn

Tout comprendre c'est tout pardonner

Låt mig börja med en ursäkt riktad till de många okända läsarna av denna blogg för att den varit stängd några timmar. Ni är välkomna tillbaka och om ett ögonblick ska jag förklara orsaken till detta avbrott, som är särskilt beklagligt som det inträffade just när debatten på "Sveriges skarpaste politiska blogg" var som mest intensiv.

Min gamle vän Conny Sagn, som den senaste tiden bidragit med såväl "gästbloggar" som färgstarka och ofta humoristiskt respektlösa kommentarer, är död.

Inte lekamligen, nota bene. Som Conny säger själv: "Jag liksom dog. Och nu har jag fått mig ett nytt liv." I enlighet med Connys vilja har jag ägnat den här fredagskvällen åt att radera alla hans inlägg.

Diskretionen förbjuder mig att gå in närmare på detaljer avseende min väns frånfälle men följande kan sägas: Efter en djupgående personlig kris kom Conny i kontakt med Inger Johansson och Jan O Nilsson och förklarade sedan han att han "blivit frälst". I samband med sin omvändelse tog han också bestämt avstånd från alla de åsikter han framfört på den här bloggen och förklarade också att han "absolut inte vill ha nånting att göra med allt snusk som finns på den där sajten."

Med sorg i hjärtat respekterade jag Connys vilja och tar samtidigt farväl av min gamle vän.

Kurt Wered

Röster från den liberala stian

Det är väl symptomatiskt att en "lärare i samhällskunskap och historia", som beskriver sig själv som "konservativ med vissa liberala drag" idag avfärdar mina synpunkter som "vidrig dynga" och därmed avslöjar just ur vilket bondskt mörker kvartsfigurer av hans sort stigit upp. Men så går det ju alltid när folk av detta slag ska leka patricier.

Brackorna demaskerade

För det mesta har jag nog betraktat parvenyerna som huserar på tradition och fason som ganska oförargliga figurer: lite sorglustigt patetiska, kanske, i sin ängsliga hyllning till sådant som "bildning" och "tradition". Den töntiga anglofilin som ett tunt lager fernissa som inte förmår dölja vad det är fråga om: tarvliga massmänniskor som helt enkelt inte vet sin plats i den naturliga hierarkin. Den allra obehagligaste formen av uppkomlingar, alltså. Men i grunden alltså helt oförargliga och betydelselösa.

Men det kan inte hjälpas - ibland blir jag faktiskt en aning irriterad på den inskränkthet och den grötmyndiga ton (föreställ er en oerfaren predikant i en landsortsförsamling) som man där visar upp när man stöter på något som man inte är kapabel att förstå. Man önskar att småborgarna åtminstone hade vett att tiga. Men icke...

Nå, vi vet ju vilket öde brackorna går till mötes. Eller hur?

Antiamerikanskt credo

Personregister, valfrändskaper (6) Foucault

Mot bakgrund av vad jag tidigare skrivit om manlig homoerotik, Mohamed Omar och möjligheterna till en renande apokalyps, en folkets mobilisering i en andlig revolution, är det väl lämpligt att nu frambära en homage till Michel Foucault. Och vad kunde vara lämpligare än ett citat om den ärofulla iranska revolutionen. Kanske är det först idag, 30 år senare, som vi till fullo kan uppskatta skärpan hos Foucaults profetiska blick:

One thing must be clear. By "Islamic government," nobody in Iran
meansa political regime in which the clerics would have a role of supervision or
control. To me, the phrase "Islamic government" seemed to point to two orders of
things.

"A utopia," some told me without any pejorative implication. "An
ideal," most of them said to me. At any rate, it is something very old and also
very far into the future, a notion of coming back to what Islam was at the time
of the Prophet, but also of advancing toward a luminous and distant point where
it would be possible to renew fidelity rather than maintain obedience. In
pursuit of this ideal, the distrust of legalism seemed to me to be essential,
along with a faith in the creativity of Islam.

PS om Mishima m.m.

Den svenska så kallade konservatismen förnekar sig inte. Se här hur man tystar en verkligt konservativ röst som utmanar den frimicklande salongskonservatismen, eller här för ett exempel på den löjeväckande historielöshet och det flitiga bruk av anglicismer som är så utmärkande för dessa representanter för den svenska högern. Det hela påminner inte så lite om de Stasi-fasoner som utmärker White Lions och som jag skrivit om tidigare. Ett annat karakteristiskt drag hos dessa små gossar är naturligtvis den framträdande homofobin som kommenteras här och här.

Att döma av tillströmningen till den här bloggen under de senaste dagarna, tycks det samtidigt finnas ett starkt intresse för en radikal och viril konservatism med homoerotiska förtecken. Detta är naturligtvis mycket glädjande och visar att det ännu finns goda skäl till hopp och framtidstro.

Att den etablerade "högern" tar avstånd från Mishima förvånar väl ingen. Men dessa gerontofila fossilers tid är redan förbi.

Avanti!

Mohamed Omar, den manliga konservatismen och homoerotiken

Som jag tidigare noterat, får den som intar en radikalkonservativ hållning alltför ofta finna sig i att sammanblanda med småborgerliga nationalister, inkränkta rasmystiker och annat plebejiskt patrask. Man vänjer sig gietvis vid detta. Eller, rättare sagt, man inser snart hur futilt det är att låta sig beröras av sådana dumheter. Ändå kan denna begreppsförvirring givetvis skymma sikten.

Desto mer glädjande är det därför att ta del av den välkände islamisten Mohamed Omars samtal med Oskorei, en fri ande i den genuint konservativa bloggsfären. Det är diskussioner som denna, som kan visa på de underjordiska förbindelser som förenar stora andar och verkligt betydelsefulla tankeströmningar inom såväl Orient som Occident. Och vem vet vad som - kanske snarare än vi anar - kan komma ur ett sådant kulturmöte?

Åtminstone jag välkomnar ett Ragnarök som i ett slag kan sopa undan USA-liberalismens förvekligande och själlösa nihilism och, måhända, bereda väg för en annan, en förandligad och manlig hållning.

En lika uppenbar som beklaglig brist i samtalet mellan Omar och Oskorei, är dock att man inte berör homoerotikens betydelse i en sådan andens revolution. Att det ändå finns sådana förutsättningar, med djupa rottrådar, är dessväre något som inte är allom bekant. För den intresserade rekommenderas därför A Queer History of Early Islam. som på ett förtjänstfullt sätt introducerar detta fascinerande ämne.

SvD: Liberalismens röta griper kring sig

Vad ska man egentligen säga om Svenska Dagbladet?

Ingenting, egentligen. Det bästa vore förmodligen att tiga. Varför ödsla sin tid på att lamentera detta uppenbart liberalistiska avträde? Vi vet ju var tidningen står (eller, rättare sagt, vi vet alltför väl vilken häpnadsväckande hållningslöshet som utmärker den. Tidningen är konsekvent endast i sitt oavbrutna vacklande mellan inkomensurabla men alltid, utan undantag, liberala ståndpunkter).

Ändå finns det konservativa röster som emellanåt uttrycker sin frustration över vad de uppfattar som Svenska Dagbladets förfall och tilltagande vänsterorientering. Och det är svårt att inte sympatisera med dem, särskilt inte en morgon som idag, när man i kulturdelen först finner en insmickrande lovsång till ärke-liberalen Per Wästberg och sedan ett estetiskt karaktärsmord på akademiledamoten Sten Selander.

Även om vi har svårt att sympatisera med Selanders småborgerliga utgångspunkter, var han ändå ett i vårt land sällsynt exempel på rakryggad kritik mot den dekadenta, förvekligade ådran inom modernismen. För detta förtjänar han respekt, inte glåpord.

Personregister, valfrändskaper (5): Mishima

Yukio Mishima, Shobuin Bunkan Koi Koji (1925-1970), behöver knappast någon närmre presentation för läsarna av denna blogg. Lika självklart är det att han finns med i denna lista över mina främsta inspirationskällor.

En av våra "konservativa" debattörer antydde ändå nyligen att jag skulle vara "främlingsfientlig neonationalist". Detta är givetvis en fullkomligt befängd anklagelse, vilket bland annat bevisas av min vördnad för Mishima, en av österlandets starkast lysande ljus i modern tid. Sådant är förvisso det politiskt korrekta debattklimatet i vår tid: Brist på sakliga argument ersätts av lättköpt guilt by association-argumentation och eftersom alltför många "konservativa" posörer hör hemma i en primitiv nationalromantik och dunkelt rastänkande, får man dessvärre räkna med den här typen av missförstånd.

Men låt oss inte spilla fler ord på detta lappri.

Vad som särskilt fascinerar mig med Mishima är naturligtvis den intima kopplingen mellan radikal konservatism, fysisk fostran och homoerotik samt hur denna omsattes i praktisk handling. Jag har särskilt imponerats av hur Mishima organiserade sin Tatenokai, liksom av den hängivenhet och självdisciplin som denna studentrörelse uppvisade.

Att tänka sig något liknande i vårt land kan förefalla naivt, men under den senaste tiden har jag ändå funderat åtskilligt på om det inte vore möjligt att organisera ett hockeylag enligt Mishimas principer. Med tillräckligt unga och formbara adepter, under en målmedveten, sträng och kärleksfull tränares ledning, skulle detta kunna innebära något helt nytt - både för den svenska idrottsrörelsen och kulturen i stort.

Jag ber att få återkomma. Under tiden är intresserade kandidater välkomna att höra av sig.

Personregister, valfrändskaper (4)

En annan misskänd tänkare som hör till mitt andliga husapotek är Vitalis Norström (1856-1916). I citatet nedan uttrycker han en syn på den dynamiska konservatismen som är lika aktuell idag som när Norström formulerade den 1910.

Först och främst skyndar jag att tillstå, att jag dock ingalunda
tillbakavisar, än mindre skäms över högerbeteckningen. Jag tror mig
också bestämt veta och kunna uttrycka vad som är mig omistligt och heligt i
högerns sak.Att aldrig slarva bort eller sudda ut gränsen mellan sanning och
lögn, rätt och orätt, gott och ont, att avsky en kulturform, där massa gäller
mer än ande, att kunna se nödvändigheter i det historiskt givna och förnuft i
det som är, att förnimma närvaron av en levande makt i samhället och stat, som
kan älskas, vördas och lydas utan intrång på min fria självbestämmelse och min
personliga värdighet, att resa samhällsrättens banér högt över alla rörelsers,
föreningars och organisationers sköra pappersprogram - allt detta gör mig till
principell högerman. Men häri ligger mig veterligt ingenting som utesluter
möjligheten av, ja mången gång villigheten till radikala förändringar i det
bestående och till långt gående kulturframsteg. Alldeles tvärtom!

Ögonfägnad

Till vederkvickelse för den som studerat de avskräckande exemplen nedan, öppnar jag karamellpåsen och bjuder mina läsare på dessa läckerbitar ur den svenska konstskatten, signerade GAN, Eugen Jansson och Carl Larsson.

Låt er väl smaka!

Vattenkammad salongskonservatism m.m.

Den som närmare vill studera den patetiska, kryptoliberalistiska pseudokonservatismen kan titta här Och den som till äventyrs vill ödsla några minuter åt lika bedrövlig, tårdrypande misogyni kan klicka på den här länken.

Om krigets homoerotiska skönhet

I dagens ömkliga, snöpta kulturdebatt är många ämnen fullkomligt tabuerade och det offentliga samtalet består därför mest av ett käringaktigt kacklande. För att ta ett exempel: Vem vågar idag tala om krigets och stridens oförnekliga värden? Kriget som karaktärsdaning? Militärbarackernas homoerotiska communitas? Den sunda, idealiska misogyni som utvecklas i denna miljö?

I sanningens namn måste väl medges att denna tystnad åtminstone haft en god sak med sig: För generationer av svenska rekryter har tiden i skyttevärn och baracker nämligen kunnat bli en fullödig, esoterisk upplevelse. En verklig rit de passage som, tack vare den tystnad som omgivit den, inte pladdrats sönder i förväg. Oförberedda, mjuka och formbara har de nyinryckta rekryternas kroppar och sinnen kunnat formas och penetreras av faderliga underbefäl. På detta sätt har det sinnliga och det transcendenta, jorden och anden, det personliga och det allmänna, för generationer av svenska män flätats samman och förverkligats, ordet blev till kött när det ristades in i pojkarnas solbrända hy och de kunde återvända som ärrade män.

Ack ja. Med det radikala avvecklandet av försvarsmakten är detta nu blott ett (omevetetet, dunkelt) minne. Dessutom ett som icke går att tala om. Ännu återstår spridda motståndsfickor. Hockeyn är den som jag känner bäst och som jag skrivit mycket om på denna blogg. Jag antar att det finns andra och hoppas få höra av dem.

PS.
Se här för en diskussion om den betydelse (avsaknad av) militär homoerotik har för utvecklandet av en genuin manlighet.

Personregister, valfrändskaper (3) - En (o)helig allians

Den tredje valfrändskapen är Filippo Tommaso Marinetti, vars första futuristiska manifest publicerades för jämt hundra år sedan. Trots den utstuderade vulgariteten hos de italienska futuristerna, har jag ofta funnit deras ännu oöverträffade vitalitet (och virilitet) vara det bästa och starkaste motgift mot vår tids håglösa stämningar. (Som inte är så olika de, som rådde under det fin-de-siècle som futuristerna gjorde upp med.)

Hyllandet av den manliga styrkan och krigets förfärliga skönhet gjorde också tidigt ett starkt intryck på mig. Som ung rekryt vid F 3 Malmslätt, brukade jag bära med mig ett tummat exemplar av Mafarka il futurista och någon annan text av Marinetti eller Aldo Palazzeschi i ränseln. Särskilt under manövrer var det en alldeles särskild upplevelse att tillsammans med kamraterna recitera onomatopoetiska poem i lysgranaters sken och med ackompanjemang av kanonernas muller.

Men man bör se upp - likt andra kraftfulla droger bör man iaktta måtta och försiktighet när man handskas med futurismen. Jag har alltid känt det djupaste förakt för rörelsens uppgående i den tarvliga, djupt plebejiska fascismen, till exempel. Lika svårt kan det vara att på ett konsekvent sätt förena futrismens livsbejakande omfamning av Thanatos med katolsk spiritualitet och en anarkisk, aristokratisk konservatism.

Verklig konservatism - och falsk

Vi är säkert många som under det senaste året kunnat notera att begrepp som "konservativ" och "kulturkonservativ" inte längre nyttjas uteslutande som invektiv. Detta gäller inte minst i den så kallade bloggosfären, där allt fler självutnämnda "konservativa" formulerar sig.

Är nu detta något att glädjas åt?

Jag tycker nog inte det. För vad finner vi om vi granskar dessa gossar närmare i sömmarna? (För några typiska exempel på genren, se här eller här.)

Kristdemokratiskt fromlande och ett hejdlöst flirtande med marknadsekonomins krämarmentalitet samt ett allmänt anammande av rådande pk-jargong. Symptomatiskt är, att läsaren ingenstans finner ett hyllande av traditionellt manliga dygder.

Låt oss kalla detta salongskonservatism - och konsttera att den inte på något avgörande sätt skiljer sig från vad man i vanliga fall kan läsa på ledarsidan i Dagens Nyheter.

Det finns inget som tyder på att de blott alltför välartade gossar som idag koketterar med sin "konservatism" ens har den ringaste aning om vad en verklig, en hård och manlig konservatism innebär.

Personregister, valfrändskaper (2)

Julius Evola är kanske den tänkare som haft det största inflytandet över min politiska utveckling, bort från SAP.

The inferior never lives a fuller life than when he feels his
existence is subsumed in a greater order endowed with a center; then he feels
like a man standing before leaders of men, and experiences the pride of serving
as a free man in his proper station.

Hård hockey

Dionysisk hockey

Mina tidigare kommentarer om hockeyns etik och estetik, särskilt de som berör sportens karaktärsdanade betydelse, och de villkor under vilka denna kan förverkligas tycks ha väckt en viss uppmärksamhet. Som man kunde vänta sig, har de ofta missuppfattats - somliga läsare har till exempel tolkat min appell för en kontrollerad sexualitet hos hockeyutövarna som ett slags sippt moraliserande.

Inget kunde vara längre från sanningen.

Återhållsamheten är ju icke något självändamål. Däremot är den ett ofrånkomligt villkor för en verkligt hård och - dionysisk hockey.

Det här handlar om en ännu icke förverkligad form av idrott. En vars tid ännu icke är inne. Men, tro mig, vi kommer snart att se gladiatorspel på is.

Blod och säd kommer att fläcka rinkarna. Det kommer att bli en grymhetens ishockey!

Personregister, valfrändskaper (1)

Under denna rubrik kommer jag då och då att presentera omistliga följeslagare - andar med vilka jag upprättat något slags personlig affinitet.

Först ut är den i dag tragiskt misskände Otto Weininger, vars tankar om kön och karaktär ansluter till diskussionen om kultur, hockey och homoerotik.



In such a being as the absolute female there are no logical and ethical phenomena, and, therefore, the ground for the assumption of a soul is absent.
Since the soul of man is the microcosm, and great men are those who live entirely in and through their souls, the whole universe thus having its being in them, the female must be described as absolutely without the quality of genius. . . . There is no female genius, and there never has been one . . . and there never can be one. Those who are in favour of laxity in these matters, and are anxious to extend and enlarge the idea of genius in order to make it possible to include women, would simply by such action destroy the concept of genius. . . . How could a soulless being possess genius? The possession of genius is identical with profundity; and if any one were to try to combine woman and profundity as subject and predicate, he would be contradicted on all sides. A female genius is a contradiction in terms, for genius is simply intensified, perfectly developed, universally conscious maleness. . . .

Hockeyns homoerotik

Visionären befinner sig per definition på en priviligierad platå och dem han (ty är det inte alltid en han?) riktar sig till kommer därför med nödvändighet att missförstå... hans ord och åtbörder. Somliga av illvilja, andra av rent oförstånd. För ett fåtal åhörare - och det är endast dem den verklige Visionären vänder sig till - kommer hans ord att slå ner som frön som en dag (i morgon eller om tusen år) börjar gro.

Visionären får inte låta sig avskräckas av den larmande, skramlande, tjoande massans hån och spefulla ord. Han får inte överge sin uppgift när hans möts av oförstående. Visionären finner tröst i tanken att hans är en tid som ännu inte är här.

Finns det inte i Hockeyn - och i denna tid kanske endast där - ännu ett spår av det slags hårda, förandligade homoerotik som överallt annars ersatts av en svag, degenererad maskulinitet (den må vara sodomitisk eller av det slag som söker "stöd och tröst" hos kvinnan och familjen). Och är det inte i just det slags manliga förbund som vi ännu kan ana på rinken och i omklädningsrummet som i kan finna den vitalitet som kännetecknat alla högstående kulturer och vars frånvaro är ett så utmärkande tecken på en kultur i förfall?

Som jag ser det, är det endast i detta slags förandligade, idealiska homoerotik som det finns en möjlig väg ut - uppåt - bortom.

Vårstämning

Det är vår utanför fönstret men det är blott ett skenbart töväder. Ni, mina läsare, vet det likaväl som jag: Vi befinner oss i en samhällelig och kulturell fimbulvinter. Moralen har alldeles vittrat ned och spår av mänsklig värdighet hånas av den larmande pöbeln varhelst den visar sig. Den enskilde (ja, det finns fortfarande sådana i vårt land, ehuru vi är ett snart utrotat släkte i denna massmänniskans tidevarv) låter sig inte luras av den bleka solen, lika lite som av de plebejiska jubelvrålen från televisionen.

Andlig hygien för vår tid: Göra sig döv och blind - men inte stum.

Det är i sanning en förskräcklig tid. Vad kan man annat än välkomna undergången, ragnarök.

Ljuset från Värmland

Som den uppmärksamme läsaren av denna blogg förmodligen noterat, har jag under den gångna vintern haft åtskilliga tillfällen att vädra mitt missnöje med såväl Corren som LHC. Mer än en gång har det förefallit mig som om det är exakt samma slags krassa, korrupta anda som infekterat dessa Linköpingsinstitutioner. Just den krämarmentalitet och djupt o-andliga inställning som ingen i dag kan undkomma. Den som visar sig i form av LO-bossarnas girighet, trivialiseringen av monarkin, ljumheten i kyrkan och den totala urspårningen inom arbetarrörelsen efter Ingvar Carlsson. Den själsliga och moraliska uppmjukning som givit oss ett samhälle av mobiltelefoni och stavgång och undermålig hockey. Överallt ser vi dess spår.

För en tid sedan avslutade jag mitt medlemskap i SAP. Tidigare i år lämnade jag White Lions och jag har nu också beslutat mig för att säga upp min prenumeration på Corren. Den här säsongen har man ju, gång efter annan, visat att man inte är något annat än ett forum för Slavomir Leners fursteslickare. Fjäskandet och kryperiet inför Lener, vars inkompetens bara motsvaras av en lika monumental girighet, är så vämjeligt att jag inte längre står ut.

Och ändå... måste jag medge att det blivit en smula ödsligt här. SAP och Cluben borta, liksom de forna kollegerna på SAAB - och nu också den välbekanta morgontidningen som varit min följeslagare under så många år. Det är ju nu en gång så, att det kan vara lättare att uthärda en långsamt kvävande rutin, än isvindarna som möter den sanne solitären på hans vandring. Mänskligt, alltför mänskligt...

Desto lyckligare blev jag då, när jag fann att det finns åtminstone två dagstidningar som åtminstone försöker upprätthålla en standard som jag trodde gått ohjälpligt förlorad, nämligen Fryksdalsbygden och Nya Wermlands-Tidningen. Särskilt den senare utmärker sig bland annat genom en sällsport insiktsfull hockeyjournalistik.

Hockey-hygien

Corren upphör aldrig att förvåna. Dess hockeyrapportering får läsaren att dagligen slå sig för pannan alternativt slita sitt hår inför nya lågvattenmärken. I dag läser vi följande:

Correns hockeyreporter Per Bergsten känner sig kluven inför gårdagens
besked
att Tony Mårtensson, Magnus Johansson och Mattias Weinhandl kan stanna
ytterligare en säsong i Ryssland. Det var i en intervju med
LHC:sklubbdirektör Mike Helber som det kom fram att spelarna i Rysstrion kan
lånas ut även nästa säsong. Något som ställer till med problem för klubben
enligt
Bergsten.

"För det första: det är en jäkligt svår och
komplex situation. Jag
inser det.", skriver Bergsten i sin hockeyblogg och
fortsätter "Det finns
skrivna kontrakt som reglerar att spelarna ska
tillbaka till Linköping i höst.
Och vad ska vi ha kontrakt för om de ändå
inte gäller?"

Först av allt detta känslopjunk. Som läsare är jag inte det ringaste intresserad av vad en sportjounalist känner - särskilt inte om det inte handlar om mer än en slapp upplevelse av att vara "kluven".

Sedan undrar den engagerade LHC-supporten naturligtvis vad det nu finns att känna sig kluven inför. Tre LHC-spelare tycks vara beredda att bryta sitt avtal med Cluben och stanna kvar i Ryssland.

Gott. De har därmed visat sin verkliga karaktär. Låt dem stanna i Ryssland eller varhelst de hittar en kliubb som betalar tillräckligt bra. Exit Mårtensson, Johansson och Weinhandl.

Som jag ser det finns det ingen anledning att beklaga detta. Tre spelare har visat att de inte var av rätta virket. Vad ska LHC med dem till? De representerar just det slags osunda inställning till Hockey som vi sett flera exempel på den senaste tiden. Ska LHC utvecklas till ett lag hängivet den djupaste meningen hos Hockey kan man inte ha sådana spelare i sina led.

Vad vi bevittnar i det här fallet skulle kunna beskrivas som ett slags självsanering. Man kan bara hoppas att detta slags hockey-hygien, där osunda element får ge plats för något vitalare och värdigare, kommer att påverka sammansättningen inom andra delar av Cluben. Som varje läsare av denna blogg naturligtvis inser, syftar jag på såväl LHC:s tränare som kappvändarna och politrukerna som alltför länge dominerat White Lions och HockeyBulletinen.

Det vore inte en dag för tidigt.

Om sedan Corren kunde hålla sig med en rakryggad sportjournalistik värd namnet vore det naturligtvis ännu bättre. Men det vore väl att begära det omöjliga. Denna beklagliga situation har dock gjort att verkligt originella hockeyskribenter som Conny Sagn på den här bloggen, äntligen funnit den publik de förtjänar. Vi kommer att fortsätta publicera hans krönikor, liksom andra kommentarer om Hockey i allmänhet och LHC i synnerhet som uttrycker en annan, allvarligare - mer förinnerligad om man så vill - syn på vad Hockey är och kunde vara.

Hängivenhet till hockeyn

Från dagens Corren:

Från Rögle till LHC? – Det är ett väldigt intressant alternativ, säger
Sebastian Karlsson till Corren. 22-åringen, med förflutet även i Frölunda
och Brynäs, har under säsongen i Rögle på allvar etablerat sig i elitserien.

Nu kan han vara redo att ta nästa steg i karriären.

Uppgifter cirkulerar om att övergången redan är klar, vilket Karlsson bestämt förnekar. Men han bekräftar att en kontakt är tagen och att diskussioner förs.

– Vi har pratat en del och Linköping är intresserat. Men det finns ytterligare några
klubbar som är med i bilden. I LHC är han tänkt för en roll som hårt jobbande forward i tredje- eller fjärdekedjan.

Vad säger man nu om detta?

Sebastian Karlsson beskriver en plats i en LHC-kedja som ett "intressant alternativ". Från ett krasst, utilitaristiskt perspektiv (just ett sådant som karakteriserar Leners "vision") kan väl också Karlsson sägas vara ett "intressant alternativ" för laget.

Men för oss som brinner för LHC - och Hockey - kan det naturligtvis inte komma ifråga att i LHC-gemenskapen ta upp någon med ett så ljumt (eller cyniskt) intresse för Cluben. Bara det faktum att det "finns andra klubbar med i bilden" tyder på att Karlsson inte svarar på ett verkligt kall.

Viktigare ändå: Ett medlemskap i ett LHC värdigt sina supportrars hängivenhet kan inte vara ett "nästa steg i karriären". Det borde tvärtom ses som ett steg ut ur karriären, bort från torgkäringsmentaliteten.

Jag säger det igen: Hockey är i första hand en fråga om karaktärsdaning och kultivering av - dygd. Tankar på en "karriär" kan därför inte vara annat än en kontamination av Hockeys syfte. "Karriär" - sådant är för krämare och nasare.

Jag dömer inte Sebastian Karlsson - en 22-åring som rimligen inte hunnit med att se mycket av världen och livet. Kanske kommer han någon gång i framtiden att vara mogen för att upptas i LHC-gemenskapen. Men än så länge borde porten vara stängd.

Dessvärre lär nog Lener och hans hantlangare se till att den står vidöppen för Karlsson och andra av hans sort. Och Correns utsända står bredvid och applåderar.

Vi lever i en gräslig tid.