Claes Schildt: Heidegger - The Introduction of Laughter into Philosophy

In the most comprehensive examination to date of Heidegger’s humor, Claes Schildt draws on previously unavailable materials to paint a hilarious picture of the influence plain and hilarious silliness had on the philosopher’s thought and politics.

In this provocative book, Schildt uses excerpts from unpublished seminars to show that Heidegger’s philosophical writings are fatally compromised by frivolity. In other documents, Schildt finds expressions of bad form and a surprising taste for simple puns.

Schildt disputes the view of Heidegger as a naïve, temporarily disoriented academician and instead shows him to have been a self-appointed joker or trickster for his students whose intentionality was clear. Contrary to what some have written, Heidegger’s sense of humor became even more radical after 1935, as Schildt demonstrates. He revisits Heidegger’s masterwork, Being and Time, and concludes that in it Heidegger does not present a philosophy of individual existence but rather a doctrine of radical self-sacrifice, where individualization is allowed only for the purpose of sensless joking.

Schildt's book was highly controversial when originally published in Finland in 2005. Now available in Michael B. Smith’s fluid English translation, it is bound to awaken controversy in the English-speaking world.

Claes Schildt is associate professor at Åbo Akademi and an authority on 20th Century continental philosophy. He lives in Sweden. Michael B. Smith is professor emeritus of Scandinavian languages and philosophy at Berry College and the translator of numerous philosophical works into English. He lives in Riverdale, NY.

DÖDLIGT HABITUS - Höstens Barbalander är här

Bland höstlöven på universitetsområdet hittas en mördad student. Hon saknar anhöriga men är sedan länge känd hos de sociala myndigheterna och hennes död väcker ingen större uppmärksamhet.

Det gör däremot mordet på en av flickans lärare vars avhuggna huvud några dagar senare hittas på en av universitetets toaletter. Stockholmspolisen anar ett samband mellan de båda morden. Men vem skulle vilja döda både en obetydlig student och en sociolog, vars främsta merit är en oantastlig politisk korrekthet. Och varför?

Polisutredningen leder ingen vart och när ett tredje offer hittas, stympat och skändat bortom all mänsklighet, kopplas Linköpingspolisens speciella insatsstyrka in på fallet. När Konrad Werup och hans elitgrupp tar upp jakten på den okände seriemördaren träffar de överraskande på en hittills okänd islamistisk organisation, vars kallhamrade hantlangare inte väjer för något när det gäller att genomföra sitt program - spår som via offren leder rakt upp i det svenska sociologförbundet.

DÖDLIGT HABITUS är en andlöst spännande historia som tar läsaren med på en vindlande färd som leder både in i de samhällsvetenskapliga disciplinernas mörkaste vrår och den internationella islamismens labyrinter.

Karin Barbalander - 35-årig författare med bakgrund som journalist och politisk debattör - har väckt stor uppmärksamhet med sina tidigare polisromaner. DÖDLIGT HABITUS är den fjärde delen i en planerad dekalog om kommisarie Konrad Werup och Linköpingsplisens speciella insatsstyrka.

Nedräkningen har börjat

Nya idiotier om Kurt Wereds identitet

Professorn i molekylärbiologi, tillika amatördetektiven Bo Gräsroth utkommer i dagarna med en lika bisarr som djupt lögnaktig bok med titeln En mästare avslöjad - Sven Lindqvist som Kurt Wered, utgiven på det obskyra Balder Förlag. Det är svårt att gissa vad som ligger bakom den förryckta idé som fått Gräsroth att skriva denna egendomliga bok men desto lättare att avfärda den som ett prov på fullkomlig stollighet. Vi tänker inte ödsla utrymme på att gendriva professorn i detalj. Att citera pressreleasen torde vara tillräckligt för att visa förvirrad soppa det handlar om:

Vem är Kurt Wered? Vi människor älskar mysterier, särskilt när vi har en chans att själva få leka med. Och det har vi verkligen i fallet Kurt Wered, den hemlighetsfulla pseudonym som gäckat såväl kritiker som anhängare med sitt radikalkonservativa budskap. Jag har under en längre tid ägna mig åt att försöka knäcka gåtan Wered och redovisar nu resultatet av mina efterforskningar i boken "En mästare avslöjad - Sven Lindqvist som Kurt Wered" (Balder Förlag).

Kurt Wered startade bloggen "Wereds vådligheter" i mars 2009. Hans framgång har sedan dess varit sagolik: Den från början anspråkslösa hemsidan, som mest ägnades åt Linköpingslaget LHC, utvecklades inom kort till "Tankesmedjan Wereds vådligheter" - en institution som av ledande journalister kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg". Wered knöt till sig yngre, högt begåvade skribenter som Erica Sagn och Karin Barbalander och genom det nystartade "Anark förlag" kunde man snart knäsätta en ny betydelse av begreppet "radikal-konservativ".

Den weredska konservatismen är av ett egenartat slag som svårligen låter sig sammanfattas på några rader och jag ägnar den därför en utförlig kommentar i min bok. Men det är nu inte bara det politiska innehållet som gjort Wereds blogg så omtalad och populär. Framförallt är det väl så att det är det kvicka, eleganta, stundom farstartade och alltid rappt skrivna sätt på vilket Wered kommenterar politik och samhällstrender, kulturpolitik, litteratur- och konstdebatt samt mycket annat. Till framgången för "Wereds vådligheter" bidrar naturligtvis också författarmystiken.

Trots att åtskilliga belackare ivrigt förfäktat den, enligt mig fullkomligt korrekta, åsikten att "Kurt Wered" är en pseudonym har mannen bakom denna märkvärdiga blogg och remarkabla bokutgivning förblivit okänd. För varje ny utgivning har ett hejdlöst gissande vidtagit, med de mest allmänna argument som kunde passa in på många människor. Någon systematisk undersökning värd namnet har dock aldrig kommit till stånd - förrän nu.

En av de först misstänkta var författaren Lars Gustafsson. Till andra återkommande namn i denna farsartade gissningslek hör Nikanor Teratologen, Mats Gellerfelt och Bo Cavefors. Att det är en person med djupa kunskaper om den svenska politikens irrgångar gör att man till listan över misstänkta kunnat foga bland andra Charlie Weimers, kollektivet bakom den konservativa bloggen "Tradition och fason" samt Fredrick Federley. Wereds djupa kunskaper om och engagemang i svensk ishockey gör att också Håkan Loob varit ett återkommande namn i spekulationerna. Dessa och många andra, mer eller mindre långsökta, gissningar granskas och avfärdas i "En mästare avslöjad".

Vad som från början närmast var ett hugskott, nämligen att upphovsmannen till Wereds vådligheter är författaren Sven Lindqvist, kom under den fortsatta undersökningens gång att framstå som ett ovedersägligt faktum, hur osannolikt det än kan förefalla. En störtflod av märkliga likheter, biografiska, tematiska och stilistiska, redovisas i "En mästare avslöjad - Sven Lindqvist som Kurt Wered" och slutsatsen, menar Bo Gräsroth, är att det är statistiskt omöjligt att någon annan än Lindqvist kan vara "Kurt Wered".

Odontologen om Panzerfaust

Det österrikiska skivbolaget Stammheim Records har sedan slutet av 1970-talet förvaltat det centraleuropeiska musikkollektivet Panzerfausts katalog, med varierande framgång och skicklighet. Vare sig det rört sig om återutgivningar av de första LP-skivorna, outgivet material eller kompilationer verkar man ha saknat en övergripande vision. Retrospective-serien utgjorde en intressant djupdykning i arkiven, liksom den luxuösa dvd-utgåvan av dokumentärfilmen Cabaret Rote Armee, men mycket har förefallit illa genomtänkt. Särskilt när man i början av 2000-talet släppte samtliga kända live-inspelningar på cd med undermåligt ljud.

När Stammheim ånyo ger ut Panzerfaust-katalogen som "The Black Box" har stor omsorg lagts ner för att få allt rätt. Det finns kanske hifi-entusiaster med anläggningar i hundratusenkronors-klassen som kan krama ut mer av de gamla vinylerna, men även de torde instämma i att de här remastrade cd-skivorna ger inspelningarna en attraktiv krispighet, större dynamik och en luftig separation mellan instrument, samplingar, ljudeffekter och sång. De återutgivna albumen har getts föredömliga omslag utformade som exakta repliker av originalen, medan återupptäckta liveinspelningar och annat tidigare outgivet material förpackats i vackra och enhetliga omslag. Det rör sig om sammanlagt 17 cd-skivor och fyra dvd med videoinspelningar från några av gruppens ryktbara framträdanden. Alla skivor har dessutom cd-häften med ovanliga bilder och intressanta kommentarer.

Samtidigt kan man undra varför man inte tagit med låttexterna, som saknades på de flesta originalalbum (och ofta kan vara nog så svåra att uppfatta). Vi kalenderbitare och hardcore-fans saknar också fler detaljerade produktionsuppgifter. De två nyproducerade dokumentärfilmer som inkluderas tillfogar heller inget substantiellt nytt till Panzerfaust-historien. För den som vill veta mer om denna ständigt föränderliga grupp och de olika, ofta tumultariska sammanhang den verkat i, är Hans Mahlers film Industrial Terror in a New Europe (1992) alltjämt absolut oundgänglig. Och den som vill veta mer om Panzerfausts utveckling sedan dess bör naturligtvis läsa Ian Chalmers 500-sidiga Panzerfaust - Guerillas of the Avnat-garde som utkom förra året.

Men trots invändningar är det omöjligt att inte rekommendera denna multimediala skatt. Från debuten 1970 med Ein Deutsches Requiem till den nyutgivna Sang und Klange im XXI Jahrhundert, gjord av ett kollektiv som fallit sönder, återuppstått och omformats otaliga gånger, handlar det om nyskapande, avantgardistisk musik i sin renaste, och mest kreativt innovativa och transhumana form. Panzerfausts monumentala genomslagskraft och inflytande - musikaliskt, textmässigt, visuellt, ideologiskt - gör dessa nyutgåvor viktiga inte bara ur en konstnärlig synvinkel utan även för att förstå den tid vi lever i.

Panzerfaust Live

Industribuller och en djup historisk medvetenhet är utgångspunkterna för den sonora ritual med titeln SANG UND KLANGE IM XXI JAHRHUNDERT som den kosmopolitiska, post-industriella konstellationen PANZERFAUST förra året iscensatte på Fylkingen i Stockholm. Konceptbaserad danskonst mötte här en sofistikerad ljudbild där cut up-teknik i form av djärva samplingar kombineras med noisebaserade elektroniska klanger. Resultatet blev ett slags grymhetens atonala teater där man tydligt kan ana influenser från såväl en akademisk elektro-akustisk tradition som ett mer rockorienterat avantgarde. PANZERFAUST försöker inte dölja sina influenser (Stockhausen, Nono, Throbbing Gristle, Nurse With Wound, 23 Skidoo etc) samtidigt som gruppens sound är omisskänligt och unikt.

Något liknande gäller föreställningens koreografi som förenar den tidiga punkens anarkistiska och utlevande energi med den preussiska paradmarschens samtidigt förföriska och oroande estetik. Orgiastisk oförutsägbarhet och maskinmässig precision. Lockande och skrämmande, engagerande och frånstötande, oändligt fascinerande.

I föreställningens första del, "Arkaisk ritual" märker man tydligt en annan av gruppens inspirationskällor: den ockulta traditionen, särskilt dess mer demoniska sida. I en realistiskt iscensatt, 60 minuter lång korsfästelsescen ackompanjerad av akustiskt förvrängd mongolisk strupsång och ABBA-samplingar samt högläsning ur Aleister Crowleys "The Book of Thot" tvingas åskådaren med eller mot sin vilja mot det uthärdligas gräns.

Ändå är det kanske föreställningens andra del, "Förlösning", som är den mest provocerande. Här utmanas nämligen det samtida "avantgardets" mest omhuldade föreställningar, de som i den första akten tycktes ha bekräftats, genom ett radikalt accepterande av den yttersta nihilsmens grundläggande premisser. I detta avsked till 1900-talets småborgerliga radikalism med sin benhårda normativitet dekonstrueras den "överskridande" pseudoradikalitet i en brutal konceptuell strip-tease. I en strängt koreograferad men samtidigt uppsluppen avrättningscen bjuds ett definitivt avsked till den kulturella miljö som en gång frambringade PANZERFAUST. Fadersupprorets oidipala slutpunkt gestaltas här av tre dansare i en scenografi som lånat drag av både klassisk tortyrkammare och amfiteater.

I den tredje och avslutande akten, "CyberKopulation", närmar sig PANZERFAUST reklamens och musikvideons närbildsestetik. Dansarna har nu lämnat scenen som istället domineras av ett tiotal storbildskärmar. Det voyeuristiska förhållandet mellan det tydligt avskilda subjektet (den manliga blicken) och objektet (kvinnan, den Andra) tycks här upplösas i ett slags cybernetiskt förhållande där bildskärmen får en thaumaturgisk funktion som förenar det centrala nervsystemet med den flimrande, ständigt föränderliga bilden i ett slags hyperrymd. Bildskärmen som protes och dildo, penetrerande det mänskliga ögat. Alltid pornografiskt kodad. Soundtacket är här psykedeliskt och dunkelt abstrakt, ett slags intertextuell blinkning till den industrimusikens barndom som PANZERFAUST definitivt lämnat bakom sig.

PANZERFAUST har sitt ursprung i den progressiva teatermiljö som uppstod kring de västtyska stadsgerillorna i början av 1970-talet. Gruppen uppstod som ett gruppterapeutiskt experiment inom Wolfgang Hubers "Sozialistisches Patientenkollektiv" och har sedan dess genomgått ett otal metamorfoser; medlemmar har kommit och gått i samma takt som sound och konceptuella ramar förändrats. I början av 80-talet försköts kollektivets centrum från Heidelberg till Wien. Tio år senare hade man etablerat filialer i Bratislava och Belgrad och under det oroliga 90-talet växte nya satellitgrupper fram på Balkan och andra platser i östra Europa. De senaste åren har Budapest alltmer kommit att framstå som det konceptuella, kosmopolitiska kollektivets vitala centrum. Under 2008 turnerade man med föreställningen SANG UND KLANGE IM XXI JAHRHUNDERT som framfördes på scener i flera av Europas huvudstäder.

ANARK/AUDIOFIL är namnet på det nystartade skivbolag som drivs av Tankesmedjan Wereds vådligheter. I linje med Anark förlags inriktning kommer utgivningen att bestå av såväl klassiska verk som arbeten av "misskända mästare" samt nyskapad musik.


Panzerfaust: Sang und Klange im XXI Jahrhundert. Live in Stockholm.

3 CD i box. Texthäfte.
Pris: 370:-

Ruttna krusbär (2)

Unterwart, Burgenland, Österrike. Här känner jag mig hemma. Här kan jag andas. Hit når inte det djävulska larmet från den svenska pöbeldebatten. Här ska jag stanna!

Odontologens återkomst

Niftor Odontologen debuterade 1991 med prosaberättelsen Barnomsorgen i Filipstad. Boken gavs ut på eget förlag efter, enligt författaren själv, 25 refuseringar. Föga förvånande möttes denna debut med kompakt tystnad av den svenska kritikerkåren. Den hektograferade upplagan om endast 150 exemplar fick trots det en viss spridning bland kvalificerade läsare med intresse av subversiv litteratur. Barnomsorgen i Filipstad levde ett slags samizdat-tillvaro under många år och åtnjuter idag status som ett slags "minor classic" trots att det bara är ett litet antal människor som haft möjlighet att läsa boken.

.

Efter debuten kom det att dröja tio år innan Niftor Odontologen lät höra om sig igen. Den långa tystnaden berodde till viss del på författarens besvikelse över debutbokens öde. Särskilt kränkande var det fräcka sätt på vilket Barnomsorgen plagierades och det sätt på vilket massmedier och kulturetablissemang höjde epigoner och plagiatörer till skyarna. På hösten 2002 gav i alla fall det lilla förlaget Yrsel i Sundsvall ut Niftor Odontologens essäsamling Agón. Trots att förlaget skickade ut åtskilliga recensionsexemplar uteblev responsen också denna gång.

Anark förlag kommer inom kort att ge ut en fortsättning på Barnomsorgen i Filipstad. Som en förberedelse till Odontologens återkomst presenterar vi redan nu författarens två första böcker i nya upplagor:
　
Barnomsorgen i Filipstad
Omfång: 152 sidor
Band: Linnetrådshäftad
Pris: 245:-

.

Agón
Omfång: 192 sidor
Band: Linnetrådshäftad
Pris: 275:-

SUB/VERSIV

SUB/VERSIV är en tidskrift för libertinsk debatt och anarkisk-auktoritär revolt. Den är avsedd att vara ett forum för egensinniga och motströms idéer av det slag som brukar avfärdas som ”avarter” av dagens pseudoradikala etablissemang, det statliga kulturstödets politiskt korrekta fursteslickare. SUB/VERSIV kommer att vara garanterat fri från salongsfähiga ”utmaningar” och impotenta ”provokationer”. Skulle någon läsare stöta på sådant material kommer vi skamsna att återbetala prenumerationsavgiften.

SUB/VERSIV utges av Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag. Läsare av denna blogg kommer omedelbart att känna igen sig men tidskriftsformatet tillåter samtidigt en större bredd och fördjupning.

SUB/VERSIV utkommer med fyra nummer om cirka 160 sidor per år. Prenumerationspriset är 550:-/år. Lösnummer kostar 140:- och kan köpas hos Minibok i Vällingby City.

Det första numret av SUB/VERSIV innehåller bidrag av såväl etablerade kulturpersonligheter som debutanter. Redaktionen har valt ut material som karakteriseras av originella infallsvinklar och personlig gestik men som ändå ansluter till tidskriftens radikalt konservativa, pro-auktoritära hållning. Här samsas religiösa, politiska, teoretiska och erotiska perspektiv på temat ”auktoritär revolt”.


Ur SUB/VERSIV 1/2009:

AUKTORITÄR REVOLT
Erica Sagn

BORTOM BATAILLE
Mats Fram

LYDNADENS PRIVILEGIUM
Claes Schildt

INTE ETT ORD OM CAVEFORS!
-Intervju med Kurt Wered
Fredrik Sagn

DEN DOMESTICERADE MYS-SADISMEN I SVENSK KRIMINALLITTERATUR
Karin Barbalander

FALLET PETER BIRRO
Kurt Wered

SALONGSJIHADISTER OCH PUNSCHGUBBAR
- Om den tandlösa konservatismen i Sverige
Erica Sagn

TILL DET BESINNINGSLÖSA VÅLDETS LOV

- Transcendenta ögonblick i dungeons och gatustrider

Arthur C Mead

Ruttna krusbär (1)

Under denna rubrik kommer vi i fortsättningen att publicera resebrev och kommentarer om den svenska kulturdebatten signerade Kurt Wered.

I ett inlägg på denna blogg beklagade Erica Sagn nyligen den svenska krämarliberalismen och den nihilistiska kraftlöshet och defaitistiska politiska korrekthet som gör den svenska kulturdebatten lika förutsägbar och outsägligt trist som den ljumma grynvällingen i en västerbottnisk fattigstuga. Jag instämmer till fullo i hennes kritik och kan beundra den nästan dåraktiga envishet med vilken människor av hennes kaliber fortsätter att hudflänga den andliga utarmningen i denna bedrövliga samtid.

Själv gitter jag knappt engagera mig i eländet längre. Atrofieringen och försumpningen har gått alltför långt i det här landet för att det skulle vara mödan värt att ägna sina sista år dess andliga och intellektuella misär. Jag har valt exilen för att komma bort från alltsammans.


August Strindberg och Vilhelm Ekelund valde båda att under långa perioder leva i exil...

Det var alltså i en ganska dyster sinnesstämning som jag lämnade Sverige, fasterlandet, förra veckan. ”Låt det här landet gå under i rök och damm eller med ett pip”, tänkte jag. Vad rör det mig? Svenskarna: En samling obildade serietidningsläsare, TV-konsumenter och bloggare som framlever sina eländiga liv på tundran i ett kargt, ogästvänligt och efterblivet land. Fortsätt ni att roa er till döds med era mobiltelefoner, med er narcissistiska kroppsfixering och ert Facebook. Twittra er till döds. Det rör mig inte i ryggen. Jag vill bara bort. Bort från detta land med dess stank av yllesockor och långkok, kriminalromaner och usla TV-följetonger.


Så gjorde också Ingmar Bergman, Lars Gustafsson - och nu även Kurt Wered.

Redan i Danmark blev det lättare att andas. På kvällen hann jag äta middag på den utmärkta Krogs Fiskerestaurant innan jag klev på bussen till Hamburg. Under den nattliga resan började jag bättre förstå den befrielse från småaktighet och pöbelfasoner som andra svenskar funnit i den självvalda exilen: en Strindberg, en Ekelund, en Bergman, en Gustafsson… listan kan göras lång och det är naturligtvis ingen slump att så många av oss funnit en tillflykt just i Tyskland men jag ska inte diskutera orsakerna till detta. I själva verket blev min vistelse där också ganska kort då jag redan på måndagen fortsatte till Polen.

I Gdansk inträffade så något som bekräftade det riktiga i mitt beslut att lämna Sverige för gott. På kvällen blev jag nämligen vittne till något slags upplopp i stadens centrum. Svartklädda ungdomar med påkar och plakat i närkamp med kravallutrustad polis. Skrik och skrän. Utlevelse och extas. Molotovcocktails. Tårgas. Unga, vältränade kroppar som ger sig hän en uråldrig, karnevalisk dans. Dionysisk livsglädje av det slag som endast det renaste och mest avsiktslösa våld kan frambringa.

Jag dröjde mig kvar i utkanten av detta sköna spektakel som avslutades med att polisen släpade in några demonstranter i sina piketbussar. Jag lyssnade till deras vrål och kände samtidigt hur de sista resterna av den trötthet och leda som fört mig hit drev bort och löstes upp tillsammans med de tunna slöjorna av tårgas. I denna starkt erotiska atmosfär kände jag mig hemma och som pånyttfödd.

Det var givetvis naivt att tro att det skulle vara möjligt att till en svensk publik förmedla något av den förhöjda livskänsla som jag erfor i närheten av det rena våldet. Men så stark var denna upplevelse att den pockade på att få komma till uttryck och jag publicerade tidigare idag en liten poetisk skiss om stridens erotiska skönhet på Facebook.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Genast var där en kvartsfigur, en författare av folklustspel åt statstelevisionen, framme med sina lika okunniga som oförskämda ”kommentarer”. Det var de gamla vanliga beskyllningarna och givetvis samma guilt-by-association-resonemang som är så vanligt hos svenska pseudoradikaler:

"Låter som den sedvanliga våldsromantiska rappakaljan. Marinetti körde den stilen i sitt manifest från 1909. Sedan tog Mussolini över. Thank you and goodbye… Precis samma ordval som de gamla fascisterna! Patetiskt."

Hur långt ska man behöva bege sig för att komma undan den svenska käringmentaliteten? Hur bär man sig åt för att slippa höra detta kacklande?

Marinetti - tacksam måltavla för den svenska pseudointelligentsians ressentiment

Misskända mästare (5) Åsa Linderborg

Här på Tankesmedjan Wereds vådligheter har vi haft åtskilliga tillfällen att beklaga ett debattklimat vars främsta kännetecken är en defaitistisk, kraftlöst nihilistisk och politiskt korrekt hållning som under krämar-liberalistiska paroller som "demokrati", "frihet" och "mänskliga rättigheter" kväver alla ansatser till ett vitalt uttryck. De förryckta angrepp som riktats mot en motståndsficka som TWV avslöjar malörten i denna vattvälling.

Wereds vådligheter står dock inte ensamma i kampen mot samtidens ryggrads-lösa småaktighet och under rubriken "misskända mästare" lyfter vi fram några av våra inspirationskällor - exempel på storartade män och kvinnor som stått rakryggade i den kulturskymning och andliga fimbulvinter som är vår samtid.

Den resning som kommer till uttryck hos dessa gestalter har intet att göra med politisk hemvist. Den kommer däremot till sitt skönaste uttryck i den politiska gesten, det demonstrativa avståndstagandet från samtidens käringmoral och passiviserande lögnaktigheter.

Det är med glädje som vi idag på detta sätt hyllar Åsa Linderborg, som med sitt kompromisslösa stöd för krämarsamhällets mest föraktade motståndsmän och -kvinnor. Se här en misskänd mästarinna som vars djupa känsla för våldets sublima skönhet överbryggar alla skillnader i politisk åskådning.

Den pånyttfödda målarkonsten

Odd Nerdrums monumentala Gotisk valkyria presenteras effektfullt på Mårten Pers källa.

.

Min avsmak inför den så kallade samtiden växte sig under den gångna veckan så stark, att inte ens några dagars eremitliv ute vid Roxen förmådde jaga den på flykten. Vad är det för omgivningar krämarsamhället tvingar på oss? Linköping – ett den provinsiella småborgerlighetens högsäte. Internet och ”bloggosfären” – vad är det egentligen annat än en populärkulturens lågprisvaruhus där dess sämsta och högljuddaste uttryck ständigt realiseras. Pöbelfasoner vart man går, pöbelkultur, käringkultur. Trams och otidigheter. Odören sitter kvar i kläderna lika envist som albansk piptobak.

Jag insåg att jag behövde ge mig av på en lång resa. Så snart jag fattat beslutet att ge mig av, lättade den känsla av beklämning som så länge plågat mig. I exil från masskulturen och torgkäringsmentaliteten kommer jag åter att kunna andas och arbeta. Jag vet ännu inte till vilka platser denna resa kommer att föra mig eller när jag återvänder. Om jag återvänder, vill säga. Inget binder mig ju längre vid den hemstad där jag inte längre känner igen mig.

.

Hemlöshetens eufori grep mig redan på den landsvägsbuss som förde mig söderut, genom det sensommarfagra Småland. Frampå kvällen kom jag till Skillinge och bestämde mig för att stanna över natten. Dagen därpå besökte jag gallerier på Mårten Pers källa för att se den stora Odd Nerdrum-utställningen.

Det norska figurativa måleriet har alltid lämnat mig fullkomligt oberörd. I sina bästa stunder når det, nätt och jämt, upp till det sena adertonhundratalets salongsmåleri. För det mesta är det dock fråga om rena hötorgskonsten. Inte underligt att sådant skräp blir så uppmärksammat i en tid av yttersta förflackning i den allmänna smaken. Masskonst för massmänniskor. Lappri!

Men nu var jag faktiskt en smula nyfiken. Under våren stod nämligen Erica Sagn modell för det väldigt porträtt av Nerdrum, Gotisk valkyria, som nu ställs ut på Österlensgalleriet. Enligt människor som uppskattar hans måleri sägs porträttet också ha inneburit något av en artistisk pånyttfödelse för norrmannen.

Jag blev inte besviken. Porträttet är exempel på en i dubbel mening lysande målarkonst. Det höjer sig skyhögt över Nerdrums tidigare klärobskyrkludd (att inte tala om epigonernas veckotidningsillustrationer) och jag tvekar inte att utse Gotisk valkyria till det viktigaste enskilda exemplet på den potential till skönhet och andlig storhet som ännu finns, gömd någonstans under decenniers populärkulturella avlagringar.

.

Den som har ögon att se och vars sensibilitet inte blivit fullkomligt avtrubbad bör omedelbart bege sig till Mårten Pers källa. Utställningen pågår till och med 30 augusti.

Mellan Hjulsbro och Ravenna

I antologin Mellan Hjulsbro och Ravenna ges för första gången en bred och allsidig presentation av den så kallade östgötaskolan och dess syn på folkvandringstidens historia. Initierat och uppslagsrikt diskuterar en lång rad svenska och internationella forskare de arkeologiska fynd som bevisar existensen av en östgotisk högkultur på Östgötaslätten och bekräftat senantika källor, som Jordanes’ Getica.

Östgötaskolan representerar en tvärvetenskaplig inriktning inom humaniora och här framförs både arkeologiska och lingvistiska argument för att östgötska kolonisatörer slagit sig ned i såväl Nordamerika som Centralasien. Boken rymmer också religionsvetenskapliga och teologiska perspektiv på östgotisk religion. I en nyskriven artikel beskrivs hur DNA-tester tycks bevisa att dagens östgötar faktiskt är ättlingar till samme anfader som de östgotiska kungarna Valamir och Theoderik.

Den avslutande delen av Mellan Hjulsbro och Ravenna rymmer övergripande resonemang om östgötaskolans relevans. Här beskrivs dess komplicerade förhållande till dagens akademiska forskning på området och de två avslutande essäerna kan läsas som aktuella bidrag till en pågående diskussion om östgötsk identitet.

.

Mellan Hjulsbro och Ravenna

Omfång: 498 sidor

Band: Inbunden med skyddsomslag

Pris: 385:-

.

Innehåll:

Kurt Wered & Bengt Fram
Förord
Didrik Ögnelood
Inledning
Kristina G:son Lind
Östgötaslättens bortglömda högkultur
Arthur C Mead
Jordanes Redux. A close (re)reading of the Getica
Bengt Fram
Kungsgården i Hjulsbro
Tullevi Tammelin
Den spekulativa arkeologins återkoms och konsten att utmana den akademiska hegemonin.
Camilla Johansson-Dorje
Östgötska diftonger i tibetanskan. Ett lingvistiskt bidrag till debatten om östgoternas vandringar.
Carolyn Tweed
Ostrogoth Colonies in Nova Scotia. Archaeologic and linguistic evidence.
Maria Bengtsdotter
Östgotisk andlighet för vår tid
Dwain Obermayer

Pious Heresies. Some Reflections on Ostrogoth Religion

Markus Riis & Stephen Hawk
DNA Analysis and Gothic Identity
Didrik Ögnelood
Östgötar eller östgoter? Politik, semantik och identitet i en pågående debatt

Demaskering

Aldrig har väl Tankesmedjan tagit emot så många läsarreaktioner som efter publiceringen av vårt senaste inlägg. Meddelandena har varit både roade och oroade. De flesta läsare genomskådade naturligtvis nyheten om kravaller mellan "Autonom DiraktAktion" och "Vi som fått nog av vänsterterrorismen" som ett practical joke. Båda grupperna existerar visserligen men någon sammanstötning i Linköping har aldrig ägt rum, åtminstone inte utanför våra lokaler.

Vi har också tagit emot epost från människor som visat sin oro och bestörtning över historien. Flera av dem har också uttryckt sitt stöd för Tankesmedjan; en läsare erbjöd sig till och med att själv bege sig till Linköping för att hjälpa till med att "röja upp i pöbelhopen". Sådana reaktioner värmer naturligtvis, även om vi samtidigt känner oss en smula skamsna över att ha fört en idealist bakom ljuset.

Vad som kan förefalla vara en ganska harmlös lustighet har samtidigt en allvarlig bakgrund. Den demonstration vi rapporterade om i tisdags ägde faktiskt rum. Ett tiotal extremister befann sig några timmar på måndagseftermiddagen utanför Tankesmedjans lokaler och vägrade ge sig av, trots upprepade uppmaningar. Man skanderade kränkande slagord och utsatte byggnaden för äggkastning. Tillkallade poliser förhöll sig passiva och vägrade att ingripa. Hade en annan frikår, i stil med "Vi som fått nog av vänsterterrorismen", dykt upp hade det scenario som målades upp i det förra inlägget utan tvekan kunnat bli verklighet.

Naturligtvis förtjänar sådana här grupper inget annat än ett hånskratt men vi måste också vara medvetna om vilken fara de utgör för det fria ordet. Intellektuella fritänkare och snapphanar, sådana som Kurt Wered och Bengt Fram, utsätts ständigt för kränkande angrepp i pressen och på bloggar. Hatbreven strömmar in och det är endast en tidsfråga innan förryckta aktivister kommer att gå till fysiskt angrepp. Det är nu en gång det pris som får betalas av den som står rakryggad i en tid som vår och det båtar föga att beklaga sig över sakernas tillstånd.

Tankesmedjan Wereds vådligheter låter sig dock inte skrämmas till tystnad av gatans parlament. Inte heller berörs vi av de glåpord och insinuationer som anonyma häcklare slänger efter oss. Vi kommer att fortsätta bedriva vårt folkbildningsarbete med kvalificerad idédebatt och bokutgivning som en handling av trots i denna kulturskymning som allt snabbare går mot natt.

I stormens öga

Så här såg det ut vid platsen tidigt i morse. Vi återkommer med regelbundna bulletiner inifrån den ockuperade tankesmedjan.

Ur dagens Corren:

Våldsamma kravaller inträffade tidigt i morse utanför Tankesmedjan Wereds vådligheter i centrala Linköping där medlemmar av gruppen Autonom DirektAktion demonstrerat sedan tisdagen. Ett femtiotal maskerade motdemonstranter från en organisation som kallar sig ”Vi som fått nog av vänsterterrorismen” gick efter midnatt till våldsamt angrepp, beväpnade med slangbellor och brännbollsträn.

Ännu vid denna upplagas pressläggning rasade strider mellan de två grupperna. Kommisarie Lars Fram från Linköpingspolisen säger att man spärrat av området men i övrigt avvaktar. Ett hundratal tungt beväpnade poliser befann sig då vid platsen.

”Vi anser att vi gör vår medborgerliga plikt i en situation då ansvariga politiker och polismakten inte tar sitt ansvar”, säger kaptenlöjtnant C.G. Carlberg, representant för motdemonstranterna i en kommuniké. ”Om de inte ser till att låsa in slöddret får vi själva markera vad som är acceptabelt.”

En annan representant för ”Vi som fått nog av vänsterterrorismen”, kommendant Fredrik Bjarnefjär, betonar att man inte vill att aktionen ses som ett stöd för Tankesmedjan Wereds vådligheter. ”Tvärtom. Vi ser Wered och hans anhang av sodomiter och provokatörer som nästan lika avskyvärda som vänsterpöbeln. ”

Intervju med Erica Sagn

Erica Sagn, som fick sitt genombrott som journalist och debattör på just denna blogg, tar tills vidare över Tankesmedjan Wereds vådligheter. Hon ersätter Kurt Wered som under hösten kommer att ägna sig åt sitt eget författarskap. Hon är redan trött på alla jämförelser.

"Det är svårt att vinna matchen över en man som kallats "Sveriges tyngsta doldis". Men jag brukar säga att det finns bara en Erica Sagn och en Karin Barbalander."

- Du har sagt att det skulle vara rena självmordsuppdraget att ta över efter Wered. Nu sitter du ändå på hans plats och har därmed ett nästan unikt inflytande på den radikala kultur- och samhällsdebatten i Sverige. Hur ser du på det idag?

ES: Nu vill jag bara rulla upp ärmarna och sätta igång.

- Inga självmordstankar alltså?

ES: Nej. Däremot är jag vansinnigt trött på allt tjat om att jag nu axlar Wereds mantel. Det vilar en tung skugga av Wered över mitt jobb och alla tjatar om vilket omöjligt uppdrag det är. Många av dem som följt "Wereds vådligheter" kommer säkert att sakna hans närvaro men jag tror att minst lika många kommer att tycka att det är skönt med en frisk fläkt.

Jag vill också passa på att säga att Kurt har tagit oerhört illa vid sig av de angrepp som kommit från hans motståndare, särskilt den senaste tiden. Inte för egen del - han är av ett härdigt slag - men jag tror inte han insåg riktigt vilket rått debattklimat som råder idag och vilka grobianer som kan göra sig hörda via bloggar och diskussionsfora på nätet. Kurt behöver också lugn och ro för att kunna koncentrera sig på andra saker än att sköta Tankesmedjan och jag ser det som min plikt att sköta den så länge.

Erica Sagn kan säkert också räkna med påhopp. Redan i början av sin karriär skälldes hon för "extremqueerfeminist" och på senare tid har flera häcklare till och med hävdat att hon inte skulle vara något annat än ett nom de plume för Kurt Wered själv.

ES: Jag har aldrig brytt mig om vad cyberdrägget säger. Skulle man hänga upp sig på all dåligt formulerad, tanklös kritik som riktas mot en blogg som "Wereds vådligheter" ska man nog inte jobba här. Jag vet också att det kommer att bli mer kommentarer från läsarna om hur jag ser ut bara för att jag är kvinna. Nu är jag ju vårdad, smal och snygg ändå, så den sortens uppmärksamhet är heller inte något jag bekymrar mig om.

Det där snacket om att jag inte skulle vara annat än en pseudonym för Kurt, eller att "Wereds vådligheter" helt och hållet drivs av internet-troll är ett idiotiskt rykte som vi tyvärr tycks få dras med. Lyckligtvis är det ingenting som seriösa läsare av den här bloggen tycks bry sig om.

- Blir det skillnad i inriktning under din ledning?

ES: Ja och nej. Vi kommer till exempel inte att skriva så mycket om deckare. Jag delar inte alls Kurt Wereds fascination för deckardrottningar och jag vill fokusera mer på idédebatt. Det är det område som alltid varit styrkan med detta forum. Samtidigt delar jag Tankesmedjans grundläggande värderingar så jag tror att läsarna kommer att känna sig hemma också i framtiden. Och nätverket "hedonistisk höger", som drogs igång av Karin Barbalander ligger mig också varmt om hjärtat.

- Och hur blir det med skriverierna om ishockey? "Wereds vådligheter" blev ju först uppmärksammad som en plats där man tog hockeyn på allvar som fysisk fostran och andlig disciplin.

ES: För att vara fullkomligt uppriktig känner jag mig inte kompetent att ta mig an hockeyn. Men jag har knutit några kontakter med intressanta sportjournalister som tycks dela Kurts passion och jag räknar med att vi ska presentera intressanta inlägg när säsongen startar.

Erica Sagn växte upp utanför Linköping och hemma diskuterades det. Hon tvekar inte om var hon fått sitt heta temperament ifrån.

ES: Det finns två människor som betytt oerhört mycket för mig. Den första är min pappa, Conny Sagn och det är från honom jag fått min energi och stridsvilja. Den andre är Kurt Wered, som fungerade som en mentor under min uppväxt. Det var fantastiskt att återse honom när jag återvände till Sverige och när han erbjöd mig jobb på "Wereds vådligheter" kändes det som att jag fullbordat en cirkel. Jag har förreste börjat skriva på en bok om dessa män och vad de betytt för mig med titeln "Inte utan mina pappor".

- Din pappa var en flitig gästbloggare här. Kan vi hoppas på att få återse Conny Sagn på "Wereds vådligheter" nu?

ES: Man ska aldrig säga aldrig, men jag kan inte lova något. Skulle han vilja skriva för oss igen är han välkommen.

- Vad gör du om två år?

Då leder jag en egen tankesmedja. Kanske kommer jag att anlita Kurt Wered som gästbloggare.

Terrorister i Linköping

En grupp extremister demonstrerade i går eftermiddag utanför Tankesmedjan Wereds vådligheters lokaler i centrala Linköping. Man skanderade paroller som "Stoppa Wered!" och "Wered finns inte!" och kastade ägg på våra fönster.

Vi har nu fått nog av detta slags vänsterterrorism. Vi tycker inte att det är OK att ledande opinionsbildare ska behöva vara rädda för att publicera sig, göra uttalanden eller överhuvudtaget engagera sig.

Tankesmedjan Wereds vådligheter stödjer helhjärtat alla krafter som motverkar vänsterterrorismen och uppmanar sina läsare att göra detsamma.

Till bords med Wered

"Till bords med Wered" innehåller mer än 150 recept som lockar till goda, vackra och nyttiga måltider. Under sina många resor i Främre Orienten, Indien, Kina och Centralamerika har Kurt Wered samlat kulinarisk inspiration och recept på färgstarka och kryddoftande rätter. Men hans kärlek till den östgötska hembygden och djupa förståelse för dess kultur avspeglas också i detta urval recept för vardag och fest.

Den mångsidiga journalisten Erica Sagn har gjort detta urval av Wereds omfångsrika receptsamling. "Till bords med Wered" är hennes debut som kokboksförfattare. Fotografen Mats Fram har illustrerat boken med över 150 underbara färgbilder.

Till bords med Wered

Omfång: 228 sidor

Band: Linnetrådshäftad

Pris: 378:-

Utkommer i oktober

Praktverk om östgoterna

I dagarna utkommer I östgoters fotspår av Bengt Fram. Det är ett rikt illustrerat praktverk där författaren på ett medryckande sätt beskriver sina många resor genom Europa på jakt efter lämningar av det hemlighetsfulla och mytomsjungna folk som en gång i tiden utvandrade från vad som idag är trakten kring Linköping.

Efter mer än 40 års arbete kunde den f.d. gymnasieadjunkten och journalisten Bengt Fram tidigare i år lägga fram resultatet av sin forskning i den omfattande monografin Östgoternas urhem. Den följs nu upp av I östgoters fotspår, den andra delen i en planerad trilogi.

Med anledning av utgivningen arrangerar Föreningen Östgötska Amatörhistoriker ett symposium på Hjulsbro hembygdsgård lördag 29 augusti kl. 15.00. Representanter för den s.k. östgötaskolan kommer att presentera sin syn på Östergötlands äldsta historia och författaren själv kommer att signera I östgoters fotspår.

I östgoters fotspår
Omfång: 522 sidor. Rikt illustrerad i färg.
Band: Linneklotband med skyddsomslag
Pris 998:-

Bibliofilupplaga
Anark förlag har också låtit framställa en bibliofilupplaga av I östgoters fotspår i en upplaga om 50 numrerade exemplar, signerade av författaren. Bibliofilupplagan är i stort folioformat, bunden i oxblodsfärgat marokängband med upphöjda bind, inre denteller och helt guldsnitt. Levereras i en sidenklädd kassett.
Pris 5990:-

Signerat Sagn: Carina Rydberg och Hypnotisören

I dagens DN ger sig Carina Rydberg in i diskussionen om pseudonymen ”Lars Kepler” och romanen Hypnotisören med en kommentar till vårt tidigare avslöjande av Bonniers skurkaktiga metoder. Det är bara alltför typiskt för dagens ”kulturdebatt” att Rydberg helt skamlöst vidgår att hon inte gittat läsa boken för att i nästa andetag karakterisera den som ”ännu en svensk deckare – om än lite bättre skriven”. Rydberg avslöjar sig därmed som fullkomligt renons på litterärt omdöme. Hypnotisören har inget med det svenska deckareländet att göra – romanen är en litterär sensation som väl förtjänar de kommersiella framgångarna. Sådan slapphet förvånar mig inte längre – DN:s kultursida har ju sedan länge framförallt varit en tummelplats för bloggare och nöjesjournalister.

Vad som däremot upprör mig är Rydbergs ohederliga debatteknik. Hon fortsätter:

Men när det avslöjas att det är paret Ahndoril som ligger bakom ”Hypnotisören”, så blir stämningen genast upprörd. Och det hjälper inte att makarna Ahndoril berättar att de lämnat in manuset anonymt – det vill säga under det helt okända namnet Lars Kepler.

De och förlaget i fråga beskylls genast för att vara krämare – Bonniers förlag till och med för att ägna sig åt svindleri, eftersom förlaget påstås ha ägnat sig åt falsk ryktesspridning vad gäller upphovsmannaskapet till ”Hypnotisören”.

Ja, Bonniers är krämare och svindlare. Men det verkligt omoraliska med dess agerande är den exempellösa fräckhet med vilken man utnyttjat Karin Barbalander – den verkliga författaren till Hypnotisören. Rydberg undviker alltså själva kärnfrågan i diskussionen; hennes inlägg är därför platt som en pannkaka - och dessutom djupt missvisande.

Och Karin Barbalander väntar fortfarande på upprättelse i något av våra etablerade medier. Den lär dröja.

Ur Wereds annaler (1)

I Kurt Wereds frånvaro kommer vi att under denna rubrik publicera utdrag ur de anteckningar från senare år som Anark förlag och Kurt Weredsamfundet snart kommer att publicera under titel Wereds Varia i serien Acta Werediana. Många av anteckningarna berör dagsaktuella händelser och kan därför vid en första genomläsning förefalla daterade. Dessa anteckningar ska dock inte förväxlas med bloggarnas och dagstidningskrönikornas dagsländeprosa. För den uppmärksamme läsaren, med förmåga att läsa mellan raderna, finns här förutom den stålblanka prosa som är omisskänneligen weredsk, också ett tankeinnehåll av en för vår tid sällsynt halt.

Jag har sedan länge haft för vana att dra mig undan till de natursköna trakterna kring Roxen i stunder då atmosfären i Linköping, eller den elektroniska etern, blivit mig alltför kväljande. Roxens stränder, och på senare år mitt eget Övralid, har varit ett sant refugium där jag kunnat ägna mig åt rekreation, studier och arbete. En tillflyktsort från den samtida, skränande pöbelkulturen.

Men naturligtvis har krämarkulturens tentakler nått också dit. En fem ton tung och nio meter hög "skulptur", resultatet av en populistisk kampanj, finansierad av östgötska landsting, flera kanalkommuner, Göta Kanalbolaget och Statens konstråd, skymmer sedan i våras utsikten från min veranda.

Så här säger den ytterst ansvarige för detta nidingsdåd, Bo Olls, om de miljoner som det bedrövliga projektet kostat: "Välinvesterade pengar." och pekar sedan på: "inte bara arbetsmarknadsmässiga fördelar för konstnärerna, utan också estetiska, konstnärliga och pr-mässiga värden som tillförts länet och kanalen."

Helt skamlöst berättar Olls vidare att man använt ingenjörstrupper från Eksjö för att få den monstruösa "skulpturen" på plats. Kan man tänka sig en tydligare bild för statens och kapitalets oheliga allians i vår tid?

Jag måste bestämt se mig om efter en annan plats. Med en sådan monstruös skapelse framför ögonen, kunde jag lika gärna befinna mig i "bloggosfären".

Vox Populi

Så har ännu en cyberklottrare smetat ned kommentarsfältet på Wereds vådligheter med sina fula gubbar. Jag borde knappast bli förvånad: Om man tar på sig uppgiften som folkbildare i en kulturell nedgångsperiod som denna får man väl finna sig i att bemötas med spott och spe från huliganer, slynglar och träskvarelser. Att förvänta sig andra reaktioner vore givetvis naivt, och jag vet bättre. Det gjorde också Ekelund:

Den sällsyntaste lyckträff: att af sitt otium få göra sitt arbete. Antingen står karaktären emot (och det äfven ofta nog hos de utvalda) eller lägga tid, folk-och bildningsläge oöfverstigliga hinder

Att tala inför döva öron, eller försöka överrösta pöbelns vrål, är dock ett fåfängligt värv - och ett slöseri med den tid som är mig given. Jag kommer därför att dra mig tillbaka en tid och låter Erica Sagn och Karin Barbalander sköta Tankesmedjan i min frånvaro. För att citera Ekelund ännu en gång:

Jesuit-principen: undandraga sig världen - för att verka på världen, var ofta nog äfven geni-principen.

- Kurt Wered

Wered - ett närgånget porträtt

Den 29 mars 2009 börjar den pensionerade diplomingenjören Kurt Wered driva sin första blogg, Wereds vådligheter. Våren och sommaren detta år upplever Wered en av de mest dramatiska perioderna i sitt intellektuella liv. Efter mindre än ett halvår har den anspråkslösa hemsidan utvecklats till "Sveriges skarpaste politiska blogg" med tusentals läsare. Kring Wered själv samlas snart en krets yngre, entusiastiska läsare och man startar snart både Tankesmedjan Wereds vådligheter och förlagsverksamheten Anark förlag.

Regissören Fredrik Sagn har följt Kurt Wered, som på kort tid kommit att framstå som en av Sveriges skarpaste och mest kontroversiella intellektuella. Vi får följa Wered under arbetet med bloggen och på stormiga ledningsmöten på tankesmedjan och förlaget. Under nattliga samtal vid Wereds landställe i Östergötland berättar han med drabbande öppenhjärtighet om den väg som fört honom till den parnass han samtidigt innerligt avskyr.

Wereds egensinniga författarskap har med sin kantiga skönhet berört oss alla i någon form, långt utanför de finkulturella kretsarna. Det framstår alltmer som en ovärderlig kulturskatt vars tillkomsthistoria dokumenteras nära nog i realtid i denna märkliga film.



WERED - ETT NÄRGÅNGET PORTRÄTT
4 DVD i box, 460 min

En film av Fredrik Sagn
Producerad av Coyote Production i samarbete med Dramatiska Intitutet
Klippning Daniel Larefalk
Ljudmix Arne Janzon
Grafik Erica Sagn
Kompletterande foto Laura Larefalk
Distribution Folkets Bio/Anark Förlag

Nätverket hedonistisk höger återuppstår

I samband med utgivningen av ”Heliogabali barn – en amoralisk antologi” återuppstår nu Nätverket hedonistisk höger och välkomnar nya medlemmar. I sin senaste inkarnation är nätverket ett resultat av samarbete mellan några av samtidens mest subversiva och omtalade radikalkonservativa och anarkiska fora: Tankesmedjan Wereds vådligheter (”Sveriges skarpaste politiska blogg”), Anark förlag samt Kurt Weredsamfundet och administreras av Karin Barbalander.

Nätverket hedonistisk höger är en sexualpolitisk mötesplats långt bortom såväl den etablerade pseudohögerns prydhet som den trivialiserade och nivellerande, politiskt korrekta queerkulturen. Hedonistisk höger är en plats för alla dem som inte längre mättas av sådan vattvälling men vill förverkliga den sublima perversionens emanicpatoriska potential.

http://www.facebook.com/groups/create.php?customize&gid=152485186232#/group.php?gid=152485186232

Mitt eget Övralid (6) άσχήσις

Det är endast här, i det eremitage vid Roxens strand som jag kallar mitt eget Övralid, som jag kan överkomma den förskräckande άπορία som hemsöker mig efter några dagars vistelse i det förfäade, förfärande andliga klimatet på internet. Här ute finns en kärvhet och närhet till den ursprungliga källan som förmår återställa mig. Här kan jag, utan distraktioner från den larmande hopen, ostört ägna mig åt honestis studiis. Jag tar långa promenader, äter enkel mat. På kvällen ett glas Solita, inte mer. Jag skriver på mina memoarer. Efter några dagar härute framstår polemiserandet på internet med dess stupida provokationer och gälla tonfall som en halvt glömd mardröm. Se där vad en smula άσχήσις kan uträtta!

Tankar om kvinnorna i mitt liv (3)

Stundom säger måhända en bild mer än den vältaligaste text.

Synkroniciteter

Hur mycket jag än vantrivs i internets o-kultur, måste jag ändå tillstå att här ofta uppstår sällsamma sammanträffanden av det slag som låter oss ana något av de hemlighetsfulla mekanismer som i vardagens aldrig sinande ström av trivialiteter och lappri är fördolda bakom Mayas slöja.

Så fick jag tidigare i dag - via Facebook - ta emot en hälsning från Arne Chosfer, en klasskamrat från Linköpings allmänna läroverk som jag inte hört något från sedan hans familj lämnade Östergötland någon gång vid mitten av 50-talet. Med undantag från något enstaka vykort har jag sedan inte hört av honom. Sist jag hörde något om Arne, det måste ha varit i slutet av sjuttiotalet, hade han flyttat till England. Han hade hållit fast vid ungdomens intresse för arkeologi och disputerade visst på en avhandling om de hemlighetsfulla etruskerna.

Nu på kvällen gick jag igenom dagens brevskörd och fann då ett paket, poststämplat i Oxford. Och si - det var en ny bok, skriven av min gamle vän: Etruscan Eroticism (Oxford: Oxford University Press 2009).

Det här är oerhört förbryllande. Jag ska ta med boken till landet över helgen. Är detta måhända ett tecken, en uppmaning från okända makter att härda ut i internets fasansfulla larm ännu en tid?

Tillbaka till Roxens strand

Född under brinnande krig och med tydliga minnesbilder av det sena fyrtiotalets ändlösa flyktingkaravaner har jag alltid betraktat också mig själv som en displaced person. Under de många åren i självvald undandragenhet, då jag arbetade som diplomingenjör vid SAAB i Linköping, förstärktes mitt främlingskap infördet tjugonde århundradets krämarkultur, dess totalitaristiska konsumism och ohämmade populism.

Jag har kallats för elitist och misantrop, och den idealiska misogynien har hånats och bespottats av mina förhönsade ”kritiker”. Deras glåpord rör mig icke i ryggen och jag fortsätter mitt arbete, väl medveten om att mitt är ett tänkande vars tid ännu icke är inne. Att jag är född i fel århundrade, på fel plats men att jag ändå är förpliktigad att, gång på gång, avslöja den torgkäringsmentalitet som kommer till uttryck i massmediernas vulgaritet.

Jag har valt att använda den modärna teknologien och ”bloggen” som mitt rostrum och de har visat sig vara användbara verktyg. Fredrik Sagn, en av ytterst få som haft något väsentligt att säga om mitt arbete med Tankesmedjan Wereds vådligheter, formulerade det såhär:

Somliga känner Wered främst som en omutlig och kompromisslös samhällsdebattör. Andra har attraherats av den närmast gammaltestamentligt förkunnande rösten i de verk där han framstår som den förnämste representanten för philosophia perennis i vår tid. Åter andra har hos Wered funnit en djärv gränsöverskridare som presenterar ett homoerotiskt ethos förenat med en traditionalistisk överygelse som ett sömlöst helt...

Nyttjandet av denna form: Facebookgruppens är helt i linje med Wereds författarskap som kan ses som en kraftfull demonstration av möjligheten att med den senaste teknologins hjälp navigera i den eviga visdomens strömfåra.

Samtidigt är jag plågsamt medveten om att mitt budskap riskerar att trivialiseras och förflackas när det presenteras i detta slags medier. Dess essens må vara hård som stål och varaktigare än koppar, men ett tänkande på gränsen är också en ömtålig organism som kräver en omgivning lämplig för dess natur. Jag har ofta ställt mig frågan om Nietzsche skulle ha publicerat Zur Genealogie der Moral i en blogg eller om Julius Evola skulle ha skickat ut vänförfrågningar på Facebook. Jag tror knappast det - det är något pöbelaktigt över alltsammans. En svag men förnimbar doft av drängstuga vidhäftar det mesta som fiskas upp från nätet.

Jag håller det visserligen inte för osannolikt att en Marinetti kunnat twittra sina poem och manifest. Kanske kunde min ungdoms klart skinande ljus till och med ha utvunnit vackra effekter ur ett sådant medium. Jag håller det i vart fall icke för omöjligt och det är sådana tankeexperiment som får mig att framhärda i den modärna masskommunikationens infernaliska larm och babyloniska babbel.

Likväl är det är dock svårt att föreställa sig en Ulrike Meinhof eller en Andreas Baader kommunicera via Newsmill. Jag har också alltmer kommit att misströsta om möjligheten att alls kunna säga något meningsfullt via internet.

Efter en sommar tillbringad i splendid isolation vid Roxens strand återvände jag nyligen till den tarvlighetens valplats som utgörs av internet, ”bloggosfären” och Facebook. Erfarenheten är förskräckande och jag har beslutat mig för att än en gång dra mig tillbaka till mitt eget Övralid. Jag ska åter överväga frågan om huruvida jag ska fortsätta blogga och upprätthålla kontakten med mina vänner och läsare på Facebook. Medveten om tidens gång och dödens ofrånkomlighet gör det angeläget att hushålla med mina krafter.

Vore det kanske inte bättre att ägna mina sista år åt att redigera Dagboken eller färdigställa En diplomingenjörs memoarer, till exempel? Skall jag kanske överlåta ansvaret för den tankesmedja som bär mitt namn i Erica Sagns och Karin Barbalanders kompetenta händer?

Hycklarnas afton

Ett svåruthärdligt kvalm har lagt sig över det svenska medielandskapet denna rötmånad. Utdunstningarna från en skamlös och korrupt förläggarvärld blandas med den billiga parfymen från ett par hycklande spelare i litteraturens B-lag som fått en oförtjänt plats i populärkulturens grälla scenbelysning, i den slasktratt som tillhandahålls av de svenska massmedierna. Där har de placerats av de litteraturens sutenörer och krämarandans lakejer som – än en gång – visat sitt rätta ansikte. Stanken påminner om ett striptease-tält på Kiviks marknad eller en moldavisk bordell.

Nej, förresten, det är en orättvis jämförelse: På sådana platser får man nämligen exakt vad man betalar för, varken mer eller mindre. Vad vi nu åser är något betydligt mer beklämmande. Jag talar naturligtvis om uppståndelsen kring pseudonymen Lars Kepler och succéromanen Hypnotisören. I dagens DN framträder de två skribenterna Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril:

Kepler är vårt gemensamma författarnamn som vi inte ville blanda ihop med våra andra böcker… Deckargenren lockade och att tillsammans prova ett helt annat sätt att berätta en historia…

Ja, nog är det fråga om ett ”helt annat sätt att berätta en historia” vi ser här – och ett helt annorlunda sätt att marknadsföra en bok. Vi får veta att Bonniers ”agerade blixtsnabbt” när man tog emot det anonyma manuskriptet till Hypnotisören som nu blivit en kommersiell succé.

Men vari ligger nu det upprörande, frågar sig kanske den godtrogne läsaren av Dagens Nyheter, denna megafon för marknadsavdelningen på Bonniers. För den som har en oförvillad blick och ett uns litterärt omdöme torde det dock vara fullkomligt uppenbart att det är något ruttet i den här historien.

Hypnotisören råkar nämligen vara en fullkomligt lysande roman, fullt jämförbar med det bästa som skrivits i genren. Och ingen kan väl på fullt allvar tro att Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril skulle kunna åstadkomma ett sådant storverk. Den senare har dock, som bekant, inte dragit sig för att profitera på andras ryktbarhet. Det gick bra den gången - men med detta utspel torde Ahndoril ha dragit ett löjets skimmer över både sig själv och Dagens Nyheter.

Men vi ska inte vara alltför hårda i vår dom över det förmenta författarparet. Vi kanske till och med kan förunna dem ett par dagars kråmande i rampljuset innan de lånta fjädrarna faller till marken. Vi vet att fåfänga och desperation kan driva människor till de mest bisarra handlingar. Mänskligt, alltför mänskligt.

Allt detta skulle inte vara värt vår uppmärksamhet om det inte vore för Bonniers skamlösa agerande. Helt fräckt väljer man nämligen att tiga – förmodligen i förhoppning att Ahndorils utspel ytterligare ska bidra till framgångarna med Hypnotisören. Man bekräftar och profiterar därmed på en fräck lögn. Att man inte håller sig för god för sådana fasoner är knappast förvånande men förläggarens förslagenhet drabbar naturligtvis den verkliga författaren till Hypnotisören.

Denna kränkande behandling är sådan, att jag nu bryter ett förtroende och avslöjar hennes verkliga identitet: Karin Barbalander. Jag hyser den djupaste respekt för hennes val att tiga. Hon visar därmed prov på en värdighet som är ytterst sällsynt i den svenska litteraturens sumpmarker. Som Karins vän och mentor är det dock min plikt att avslöja det verkliga förhållandet. Må detta ursäktas mig.

Kurt Wered

Karin Barbalander: Heliogabali barn

Anark förlag inleder höstutgivningen med den av Karin Barbalander sammanställda och kommenterade Heliogabali barn - en amoralisk antologi. Volymen innehåller ett trettiotal texter från senantiken till 1900-talet som på ett eller annat sätt exemplifierar vad Barbalander kallar exemplarisk perversitet.

Heliogabali barn är ett ambitiöst och originellt försök att återupprätta perversionens sublima potential i en tid av nivellerad njutning.

Det Barbalander syftar till ligger mycket långt ifrån den så kallade skräckellitteraturen. Naturligtvis är det inte heller fråga om det slags ytliga, salongsfähiga kittlingar som vi sett så mycket av de senaste decennierna och som nu tycks ha etablerat sig i populärkulturen. Genom att konsekvent fokusera på det oförlåtliga och det djupast omoraliska upprättar hon ett slags perversionernas kanon där alla "österns och västerns laster" möts. Boken torde vara otjänlig som pornografi - men lämnar den läsare som uthärdar de knappt 500 sidorna med en egendomligt upplyft känsla.

- Fredrik Sagn

Sebastian, hundarna och Goebbels

Ni säger att jag är lättkränkt? Ni säger att den ideala misogynien inte är annat än tarvligt förakt eller rädsla för kvinnor? Ni vill kanske psykologisera min vantrivsel i den samtida krämarkulturen. I så fall hör ni säkert till dem som accepterat dess billigaste geschäft och pråligaste tingel-tangel. Ni kanske finner er i - eller rentav roas av - sådant som mobiltelefonerande, mullrande basgångar och det envetna smattrandet av stavgångande käringar.

Ni kanske säger att jag överreagerar? Ni kanske tycker att tonen i dagens kultur- och samhälls"debatt" är uthärdlig? Förmodligen behärskar ni då grobianernas språk bättre än jag, som där endast förmår urskilja grymtanden.

Eller kanske är det endast en fråga om naivitet. Låt mig då väcka er ur er slummer, kära läsare. Låt mig för en stund vara er vägvisare till underjorden. Se till exempel här, med vilka tarvliga, lumpna och primitiva grepp man skändar en av vårt lands främsta författare på det mest utstuderade sätt - genom att helt fräckt förneka hennes existens:

Karin Barbalander är alltså den senaste av “Kurt Wereds” tankefoster. Vad är det frågan om? Varför envisas denne s.k. Wered med att hitta på en massa nya personer, som på ett eller annat sätt backar upp honom? Karin Barbalander, Kurt Wered, Erica Sagn, “Kurt Weredsamfundet”, Bengt Fram, Anark förlag” och Fredrik Sagn, ingen av dessa människor eller organisationer existerar…

Vad är orsaken till en sådan småaktighet, undrar ni kanske? Svaret är enkelt: Guilt by association. Genom att skriva positivt om Karin Barbalanders romansvit kastade vi henne åt de dräglande hundarna. Sådant var alltså hopens raseri att man i brådskan också förnekade existensen av Kurt Weredsamfundet och Bengt Fram . För att citera Jan Myrdal: "Det är bara att gå till läggen". Eller varför inte följa länkarna här ovan och konstatera för er själv att dessa människor och organisationer är i allra högsta grad levande.

Kan det vara så, att mina så kallade kritiker tagit Goebbels' ord: "Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning" bara alltför bokstavligt? Har de kanske underskattat den läsande människans fattningsförmåga? Rent komiska höjder når hursomhelst självmotsägelserna i följande privata meddelande (vars avsändare jag av barmhärtighet låter förbli anonym):

Kurt: Du finns inte. Dina andra personligheter är fantasifoster. Alla använder samma IP-adress, ingen finns i något personregister. Böckerna de har publicerat har aldrig getts ut. Sluta förfölja mig, du är jobbig.

Vem är det, frågar jag, som är förföljd här? Vem är det som utsatts för den mest infama förtalskampanj? Vem är det som - dag efter dag, månad efter månad - tvingats utstå de mest fasansfulla verbala utsöndringar från våra "kritiker" och "debattörer"?

Nå - författaren till dessa rader kan sova lugnt om natten. Vi på Tankesmedjan Wereds vådligheter har viktigare saker för oss än att "förfölja" någon. Vi kan dock lova att vi också i fortsättningen kommer att vara "jobbiga" - och för paranoida reaktioner avsäger vi oss allt ansvar. Vi kommer dock att avhålla oss från vidare "samtal" med snarstuckna och förnumstiga "debattörer" av det slag som översvämmar internet. Mot dumheten kämpar som bekant också gudarna förgäves.

Kurt Wered

Erica Sagn

Karin Barbalander

Hösttermin vid avgrundens rand

Efter ett längre sommaruppehåll har Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag nu glädjen att hälsa nya och gamla läsare välkomna. De som redan är bekanta med vår verksamhet kommer att känna igen sig. "Sveriges vassaste blogg" viker sig inte inför tarvliga påhopp från de andens kretiner som framhärdar i att bedriva lumpna förtalskampanjer. Vi kommer att fortsätta vår kritiska granskning av samtidens torgkäringsmentalitet och krämarfasoner. Liberaler och pseudoradikaler, salongsjihadister, kvasikonservativa frimicklare och annat slödder kommer att hudflängas med den esprit som trogna läsare av Wereds vådligheter förväntar sig.

Den uppskattade skribenten Erica Sagn har återvänt till tankesmedjan och vi välkomnar också författaren Karin Barbalander som från och med denna säsong är fast knuten till Wereds vådligheter. Det är inte utan ett mått av schadenfreude som jag noterar att det ingår två kvinnor i det triumvirat som nu kommer att verka för en verkligt radikal konservatism och den idealiska misogyniens sak.

- Kurt Wered